lördag 16 juni 2012

Fyra månader

Hej Gael,

Nu har du hunnit bli fyra månader. Förlåt klyschan, men vad fort tiden går! Helt plötsligt är du en liten bebis, inte längre det där nyfödda knyttet som fick följa med oss hem den där dagen i slutet av februari.

Nu väger du snart sex kilo och har storlek 62 i kläder, de där plaggen som jag testade på dig för längesen som hängde som hösäckar då. De passar nu. Du har växt ur en massa plagg.

För varje dag som går ler du mer och större. Och du har börjat skratta! Du vet inte riktigt hur man gör ännu, men när vi kittlar dig kommer det några försiktiga ha-ha, fler för varje gång. Kittligheten har du ärvt av mig, din pappa är knappt kittlig alls.

Du rullar runt också. Från rygg till mage, men bara åt höger, och högerarmen som du rullar över fastnar under dig där du ligger på mage och då blir du jättearg. Du får jobba lite på att förfina den där tekniken. Sen måste du lära dig att rulla tillbaka också, för du hatar ju fortfarande att ligga på mage och det är ju där du hamnar och inte kan ta dig ifrån när du rullar sådär.

Du är förresten väldigt stark. Både i nyporna och i alla muskler. Huvudet håller du upp utan stöd och benen tar du emot med och försöker stödja på när man håller upp dig. Så fort du blir starkare i ryggen kommer du att älska din hoppgunga som mormor och morfar tog med hit, det är jag säker på.


Du är en bestämd liten herre som vet vad du vill. Du är glad och nöjd för det mesta, men lägger man till exempel ner dig när du hellre vill bli buren protesterar du direkt. Du vet precis hur du vill bli buren - vertikalt och så att du kan se dig omkring, och den som bär får inte stå stilla för länge, utan ska helst röra på sig hela tiden. Ibland är det bara jag som kan trösta dig när du gråter.

Det är nästan bara glädje med dig, men ett stort ångestmoln producerar du på vår annars så blå himmel. Om tre veckor börjar jag jobba. Då kommer farmor och farfar och Lebis att ta hand om dig på dagarna, och de ska mata dig med min mjölk. Den du ätit varje dag sen du föddes och gillar jättemycket. Problemet är att du hatar den när den kommer ur flaskan. Det är inte ens flaskan du hatar, det går bra att dricka vatten ur den, men när det är mjölk skriker och gråter du som om vi försökte ha ihjäl dig. Du vill bara amma. Snälla, lilla vän, du kan väl ge mjölken i flaskan ett försök? Det skulle kännas lite lugnare att gå tillbaka till jobbet då.


Fast det här med att börja jobba igen, förresten. Tre veckor kvar. Sen ska vi inte hänga hela dagarna och göra skojiga grimaser tillsammans längre. Och även om jag vet att du kommer att bli väl omhändertagen så avskyr jag tanken på att någon annan än din pappa eller jag kommer att ta hand om dig hela dagarna, medan din pappa och jag sitter vid varsitt skrivbord någon annanstans i stan.

Tiden går alldeles för fort.

9 kommentarer:

  1. Vilken gullig bild på dig och Gael! Moa har ju haft perioder när hon skrikit som om jag ville döda henne när jag kulle amma henne, det som då "funkade" var att amma stående och även att distrahera med sång...kanske inte så jättesmidigt men om inget annat funkar så. Moa vill bara ta flaska med minsta hålet på nappen, dvs det från nyfödd. Jag försökte med ett lite större hål (skulle vara från 2 månader) men det funkade inte. Hoppas det löser sig snart så du kan känna dig lugnare!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Åh. Fina unge!

    Och ack, så jobbigt att behöva jobba. Kramar!

    SvaraRadera
  3. Hade samma problem med min dotter, hon ville inte ta min mjölk i flaskan men ersättning gick bra! Sen när hon druckit ersättning ett tag i flaskan gick det bra med utpumpad i flaskan igen. Ta det lugnt, mycket kan hända på tre veckor med de små liven. Hälsningar Kristine

    SvaraRadera
  4. Vad fort tiden gått! Förstår din ångest med att börja jobba igen!! Ska själv börja jobba i höst men då har jag ändå varit hemma i 15 månader...Hoppas han gillar flaskan snart!

    SvaraRadera
  5. Kusin Anna18/6/12 03:24

    Hej finingar!

    Stor kram och hoppas era sista lediga veckor blir toppen! Förstår verkligen om det känns jobbigt :(
    Men snart kommer kusin Gunilla och kanske muntrar upp, hon är bra på sånt :)

    Kramar!!!

    SvaraRadera
  6. Så fint skrivet. Hoppas han tar flaskan snart så att ni kan slappna av lite! Men det mesta brukar ju ordna sig bra till slut, det ska bara trilskas lite först liksom.

    Fina bilder!

    SvaraRadera
  7. Ingela: Tack för tips! Ska försöka med det!

    Katta Kvack: Jättejobbigt...

    Kristine: Kanske ska testa det!

    Sandra: :)

    Lala: Det hoppas jag också! Och åååhhh svensk föräldraledighet!

    Anna: Ja, det var jättefint att ha Gunilla här!

    Johanna: Ja, jag hoppas att du har rätt!

    SvaraRadera
  8. Det är så kul när de börjar skratta, och det där skrattet tröttnar en ju aldrig på! Hoppas han börjar gilla flaskan till sist. Det går inte med pipmugg?

    SvaraRadera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.