Fyra månader

Hej Gael,

Nu har du hunnit bli fyra månader. Förlåt klyschan, men vad fort tiden går! Helt plötsligt är du en liten bebis, inte längre det där nyfödda knyttet som fick följa med oss hem den där dagen i slutet av februari.

Nu väger du snart sex kilo och har storlek 62 i kläder, de där plaggen som jag testade på dig för längesen som hängde som hösäckar då. De passar nu. Du har växt ur en massa plagg.

För varje dag som går ler du mer och större. Och du har börjat skratta! Du vet inte riktigt hur man gör ännu, men när vi kittlar dig kommer det några försiktiga ha-ha, fler för varje gång. Kittligheten har du ärvt av mig, din pappa är knappt kittlig alls.

Du rullar runt också. Från rygg till mage, men bara åt höger, och högerarmen som du rullar över fastnar under dig där du ligger på mage och då blir du jättearg. Du får jobba lite på att förfina den där tekniken. Sen måste du lära dig att rulla tillbaka också, för du hatar ju fortfarande att ligga på mage och det är ju där du hamnar och inte kan ta dig ifrån när du rullar sådär.

Du är förresten väldigt stark. Både i nyporna och i alla muskler. Huvudet håller du upp utan stöd och benen tar du emot med och försöker stödja på när man håller upp dig. Så fort du blir starkare i ryggen kommer du att älska din hoppgunga som mormor och morfar tog med hit, det är jag säker på.

Du är en bestämd liten herre som vet vad du vill. Du är glad och nöjd för det mesta, men lägger man till exempel ner dig när du hellre vill bli buren protesterar du direkt. Du vet precis hur du vill bli buren - vertikalt och så att du kan se dig omkring, och den som bär får inte stå stilla för länge, utan ska helst röra på sig hela tiden. Ibland är det bara jag som kan trösta dig när du gråter.

Det är nästan bara glädje med dig, men ett stort ångestmoln producerar du på vår annars så blå himmel. Om tre veckor börjar jag jobba. Då kommer farmor och farfar och Lebis att ta hand om dig på dagarna, och de ska mata dig med min mjölk. Den du ätit varje dag sen du föddes och gillar jättemycket. Problemet är att du hatar den när den kommer ur flaskan. Det är inte ens flaskan du hatar, det går bra att dricka vatten ur den, men när det är mjölk skriker och gråter du som om vi försökte ha ihjäl dig. Du vill bara amma. Snälla, lilla vän, du kan väl ge mjölken i flaskan ett försök? Det skulle kännas lite lugnare att gå tillbaka till jobbet då.

Fast det här med att börja jobba igen, förresten. Tre veckor kvar. Sen ska vi inte hänga hela dagarna och göra skojiga grimaser tillsammans längre. Och även om jag vet att du kommer att bli väl omhändertagen så avskyr jag tanken på att någon annan än din pappa eller jag kommer att ta hand om dig hela dagarna, medan din pappa och jag sitter vid varsitt skrivbord någon annanstans i stan.

Tiden går alldeles för fort.