Kulturkrockar i barnuppfostran, del 7: Barnsäkerhet

I Sverige är allt farligt.

Så sa en kompis till mig sedan hon flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år i Colombia.

Jag är benägen att hålla med. Sverige, i alla fall såhär på avstånd, känns verkligen som trygghetsnarkomanernas land. Trots att Sverige alltid ligger på topp i säkerhet och trygghet i alla möjliga internationella jämförelser - och milsvitt före Colombia - så känns svenska föräldrar mycket ängsligare än sina colombianska diton.

Allt kan tydligen vara skadligt och allt som kan barnsäkras ska göra det. Klämskydd och spisskydd och grindar och bilstolar och soldräkter och hjälmar och reflexvästar och sockerförbud. Lite får jag känslan att barn måste skyddas från alla möjliga faror istället för att lära sig att hantera dem.

I Colombia är det egentligen bara två saker som är farliga: kyla och regn. Det är å andra sidan absolut och fullkomligt livsfarligt för barn.

Eller nej, såklart en del annat också. Väldigt grovt generaliserande känns det lite som att colombianska föräldrar är lite mer svepande oroliga över säkerheten, och kanske hindrar barnen i många situationer med nej! akta! gå inte för nära! du kan ramla! i största allmänhet, medan svenska föräldrar låter barn låter barnen leka lite mer fritt så länge alla specifika faror är identifierade och åtgärdade, eller så länge det är på en säkerhetscertifierad lekplats. Typ. Problemet är bara att det verkar finnas ungefär hur många specifika faror som helst.

I vissa avseenden är jag nog väldigt "svensk" när det kommer till uppfostran. Särskilt när det kommer till trafiksäkerhet. Gael måste alltid åka i bilbarnstol på landsväg. Min flexibilitet sträcker sig till stadstrafiken. Det skulle inte gå annars, taxibilarna har ju inte ens bilbälten. Men på landsväg, utanför stan, där är jag kompromisslös trots total oförståelse.

Men i många andra avseenden känner jag lite att... seriöst? Jag fattar ju att det är inte helt taget ur luften, och att plast har en massa onyttiga ämnen och att överdrivet sockerintag kan leda till en massa dåligheter och att det är dåligt att bränna sig i solen, och så vidare, och så vidare. Men samtidigt - man måste ju leva också. Man kan inte skydda sig mot allt och ska man verkligen hålla på att gå runt och oroa sig för allt hela tiden?

Kanske är det bara för att allt sånt skulle vara så himla jobbigt i Colombia. Här ligger lekplatserna ofta i parker med gräs och träd, förutom där gungorna och rutschkanorna står, där det är asfalterat. Det finns inga spisskydd eller klämskydd. Gaels dagis ligger i ett hus med två våningar, men det finns inga grindar för trapporna. Allt innehåller socker, speciellt alla produkter för barn. Vill man ha träleksaker får man i princip göra dem själv.

Som kloka Linda skrev i en kommentar till ett blogginlägg, apropå att de seglat jorden runt i fyra år med sina två små barn:
"När det gäller den typen av risker som du nämner så är de enkla att skydda sig mot i Sverige. Man får mycket säkerhet för liten insats. I andra delar av världen krävs det en väldigt stor insats för att skydda sig, då blir det inte heller lika självklart."

Jag vet inte hur jag kommer att ställa mig till allt i Sverige, efter att ha levt Gaels första tre år med en mycket mer avslappnad inställning till många farligheter. Kanske anpassar jag mig och skaffar en sån där heltäckande solskyddsdräkt till sommarens strandbesök. Men troligtvis inte. Jag tycker i alla fall att det ska bli fantastiskt skönt att slippa diskutera bilbarnstolens vara eller inte vara.

Väldigt få parker har speciella bebisgungor. Gael fick lära sig att gunga i sådan här när han var ett år. Han är duktig på att hålla i sig ordentligt, vilket är tur eftersom det ofta är asfalterat under gungorna. Det var det inte just här, däremot en stor sten rakt under.

-----

Andra inlägg jag har skrivit på temat kulturkrockar i barnuppfostran hittar du här.