Häromdagen läste jag en väldigt intressant artikel om hur ekonomisk ojämlikhet påverkar uppfostran. Enligt en forskningsstudie tenderar föräldrar i väldigt ojämlika länder att uppfostra sina barn mycket strängare än i mer jämlika sådana. Lite hårddraget, ju större sannolikhet det är att man klarar sig ändå, desto mer känner föräldrarna att de kan slappna av med prestationskraven på sina barn.
Utifrån högst ovetenskapliga och enbart empiriska iakttagelser känner jag att den teorin stämmer väldigt bra in på skillnaderna Colombia-Sverige i barnuppfostran.
Colombianska föräldrar känns överlag mycket strängare och mer krävande än de svenska diton, och den typen av diskussioner som Petra Krantz Lindgren eller Jesper Juul för om barnuppfostran är väldigt frånvarande här.
Det låter ju logiskt också, ändå har det aldrig riktigt slagit mig som förklaringsmodell. Colombia är ett av världens mest ojämlika länder. I avsaknad av ett grundläggande socialt skyddsnät som fångar upp, och där enda möjligheten till en dräglig tillvaro om du inte är född i en privilegierad elitfamilj är hårt arbete och målmedvetenhet, om ens då, så finns det inte plats för särskilt mycket utsvävningar.
Jag får alltid lite mindervärdeskomplex när jag jämför mitt CV med valfri colombiansk 25-åring som haft tillgång till universitetsstudier. Det är liksom inte tal om att ta ett sabbatsår och jobba lite på fabrik i Norge och resa runt världen. Eller ens extrajobba lite i kassan under strökursstudierna. Nej, folk läser på program, och jobbar extra som lärar- eller forskarassistenter, och de priviligierade som har möjlighet att tillbringa längre perioder utomlands gör det för att plugga språk, göra praktik som ger relevant arbetslivserfarenhet på CVt, eller läsa en master. En av mina bästa colombianska vänner bor i Japan där hon just nu doktorerar. Hon flyttade dit för att hon fått ett stipendium för att läsa en master efter sin dubbla universitetsexamen här i Colombia. Hon är 28 år.
Jag tror att det spiller över på andra områden också, förutom kraven (ofta outtalade, men ändå närvarande) på akademiskt och professionellt presterande. Det är kanske förenat med större risker att falla utanför ramarna, så det är så mycket viktigare att se till att barnen beter sig som det är socialt accepterat. Barn ska uppföra sig, de ska hälsa ordentligt, de ska be snällt om saker och inte vara otrevliga.
Jag känner ofta att det är lite väl strängt, och lite väl höga krav, och lite väl mycket opedagogiska nu skärper du dig, annars... utan förståelse för uppenbart trötta och hungriga barn som inte pallar uppföra sig som små änglar exakt hela tiden.
Men samtidigt blir jag lite förskräckt över bilden jag får av Sverige såhär på avstånd. Är det verkligen så? Har folk helt missat vad det innebär att vara förälder?
I vår lilla familj är vi på jakt efter den gyllene colombiasvenska medelvägen. Vi får se hur det går med det.
Missat och missat, det finns nog många olika faktorer som spelar in när det gäller föräldrar i Sverige idag. Även om artikeln du länkat till i mångt och mycket faktiskt speglar den verklighet som jag möter dagligen i skolan (som lärare). Nu ska man givetvis inte dra alla barn och föräldrar (eller skolor för den delen) över en kam, men visst har det hänt en del bara sedan jag själv gick i skolan för drygt 20 år sedan. Bland mina elever handlar det mycket om bristande respekt för vuxna och sina klasskamrater, att många har ett väldigt egocentriskt fokus. Dålig attityd är inte ovanligt, även bland de yngre åldrarna. Många barn är vana vid att stå i centrum hela tiden, dygnet runt. Det blir svårt att "vänja av sig" med det när man ska dela en lärares uppmärksamhet med 25 andra.. Den skillnad jag sett över tid är även att det blir svårare och svårare för många att koncentrera sig i skolan längre stunder; få klarar 40 minuter fokuserat arbete (dvs. en lektion) vilket ställer till det i längden. Som lärare ska man helst inte ställa för höga krav, annars blir det "jobbigt". Vad kommer då detta ifrån? Det finns väl inte något rätt svar egentligen, men det är nog snarare synen på uppfostran som förändrats än situationen i skolan.
SvaraRaderaFör några år sedan arbetade jag i förskolan och mötte ofta föräldrar då som upplevde det jobbigt med gränssättning. De flesta var exempelvis helt övertygade om att barnen skulle sluta älska dem om de började sätta gränser. Jag mötte t.ex. 4-åringar som bestämde helt själva när de skulle lägga sig på kvällen, för att föräldrarna inte ville inskränka på barnens egen frihet. Givetvis blev detta problematiskt på sikt, såväl på förskolan som i verkligheten utanför hemmet. Med största sannolikhet även senare i skolan, om föräldrarna höll fast i sin syn gällande uppfostran.
Kanske är det några av dessa barn som artikelförfattaren mött i sin dotters klass? Jag har i alla fall mött flertalet av den sorten i mitt arbete, tyvärr.
Tycker för övrigt att en gyllene colombiansvensk medelväg låter som en strålande plan! :)
Hjälp. Alltså den där extrem-individualismen, jag undrar ändå om folk inte inser att man också måste uppfostra barn som fungerar i ett samhälle och i sociala sammanhang där viss anpassning krävs? Och att inte sätta några gränser alls... Det känns ju ändå som typ lektion 1A i barnuppfostran.
RaderaJag tror att föräldrar MÅSTE bestämma över barnen ibland (t.ex. läggningstid, eller att man måste borsta tänderna, eller ta medicin, eller ta på sig skor innan man går hemifrån), det är en del av ens jobb som förälder. Däremot tror jag inte på "för att jag är vuxen och jag bestämmer"-argument utan jag tror att det är väldigt nyttigt att förklara varför de måste det ena eller det andra.
Att 4-åringar får bestämma själva vilken tid de ska lägga sig på kvällen för att inte inskränka på deras frihet... Jag baxnar. Och tänker (faktiskt) har folk gått och blivit lite dumma i huvudet, eller vad är det frågan om?
Tack för din kommentar! Det blir en spännande kulturkrock...
Superintressant! Jag har ju jobbat som lärare i svensk hägstadieskola i tio år och kan vittna om att under de tio åren var det mycket som förändrades till det sämre vad gäller attityd mot vuxna hänsyn gentemot klasskamrater. Från att ha haft kanske fem elever i varje klass som behövde enskilda tydligare instruktioner och stöd kändes det som att det bara var fem som inte behövde det i varje klass under de sista åren jag jobbade som lärare. Jag tror att en stor del av problemet är att ungdomar (och barn!) numera tillbringer så mycket tid vid datorn och mobilen. Det gör att de får svårt att fokusera på det vanliga livet. Majoriteten av eleverna har också svårt att förstå kopplingen mellan ansträngning och resultat. De är inte vana vid att det ställs krav på dem, att de ska behöva anstränga sig. De förstår inte varför det ska behöva vara så "jobbigt" att lära sig något. Skolan får också allt sämre stöd från föräldrarna, som inte heller verkar tycka att skolan ska behöva vara så jobbig och lägger över allt ansvar på lärarna. Att de har ett ansvar som föräldrar att till exempel se till att deras barn inte spelar dataspel in på småtimmarna och kommer till lektionen utan att ha ätit frukost verkar inte bekymra dem. Man orkar väl inte ta striden? Även som mamma till dagisbarn kunde jag få dåndimpen över dagismammor/ pappor som inte orkat ta striden. En grannpojke hade med sig en fiskfilékniv till dagis, fyra år gammal. "Han vägrade släppa den!".
SvaraRaderaJag känner lite att hjälp. Men alltså en FILÉKNIV!?! Till förskolan?!? Jag hoppas verkligen att personalen inte släppte in honom med kniven. Varför har det helt plötsligt blivit så svårt att sätta gränser och ställa lite krav? Det är ju inte precis några orimligheter det handlar om.
RaderaFortsättning: Jag blir mörkrädd när jag läser Petra Krantz Lindgren. Man får inte säga att barnen är duktiga för det är inte bar för självkänslan, och det här med att barn som uppför sig illa bara gör det för att få uppmärksamhet och kärlek, så då är det det de ska få. Vad hände med att tala om för dem att det där är inte ok, så det inte går omkring och tror att man får uppföra sig hur som helst? I ett klassrum blir det ganska ohållbart när eleverna inte är vana vid tillrättavisningar utan förväntar sig uppmärksamhet och kärlek när de uppför sig illa. Jag har själv varit med om att en elev kastade ekollon i klassrummet och rusade ut gråtande när hen blev strängeligen tillsagd att sluta med det där genast innan någon kommer till skada. Samma dag fick jag ett mail från hens föräldrar som ville ha ett möte. Deras som upplevde det som att jag inte tyckte om honom... En kollega blev kallad jävla kärring och kallade till möte, där hon fick höra att hon borde bemött eleven annorlunda. "Man fick ju förstå hens reaktion" och där sitter hen, eleven med på mötet, och hånflinar. En del svenska föräldar har faktiskt blivit dumma i huudet, ja. Inte alla men alldeles för många. Jag är glad att jag inte är kvar i läraryrket. Nu bor jag ju i Portugal och här är det mer som i Colombia. Här ställs krav på barn. De ska uppföra sig och anstränga sig! Ibland får jag en klump i magen över de krav som ställs på mina små barn i skolan här och över det opedagogiska i vissa disciplinära åtgärder. Ytterligheter. Jag håller med om att en gyllene medelväg vore bra, men tack och lov verkar mina barn trivas med skolan här. Peppar peppar!
SvaraRaderaJätteintressant artikel! Jag tror definitivt på ett samband. Föräldrar här och i Colombia vet att deras barn inte är hjälpta av att de sopar bort alla hinder på banan för dem, för de kommer inte att få något gratis. Många av mina elever i Sverige verkade tro att de skulle få ett toppjobb bara för att de var charmiga. En del fick faktiskt det också...så det där med att ha det för bra..En annan sak som spelar in är väl att de har fel förebilder. De ser upp till och vill bli som kändisar som inte direkt kämpat sig dit de är utan mer halkat in på ett bananskal. Målet är att få det så bra som möjligt med så lite ansträngning som möjligt. Jag är orolig för var det ska bli av alla svenska barn och ungdomar som det daltas och curlas med så förbaskat. Men också för barn här i Portugal och Colombia som inte kommer får den hjälp och stöd de behöver för att utvecklas i sin takt, och de som inte kommer att ha råd att plugga och få ett bra jobb och en trygg framtid fast de kämpar, för att det fattas pengar och jobb.
Jag tycker att Petra Krantz Lindgren är rätt klok ibland och har en del poänger, men i vissa andra avseenden tycker jag att hon drar resonemangen lite väl långt. Det blir ju ohållbart, som du säger.
RaderaJag tycker inte heller riktigt att den colombianska stilen (som jag gissar är rätt lik Portugal) är helt problemfri, men jag tänker att det här med att inte ställa några som helst krav hjälper ju ingen. Det är ju individer som måste kunna fungera tillsammans med andra i ett samhälle. Herregud.
Tack för dina kloka kommentarer!
Hej intressanta bloggerska! Tänker mkt på det här. Är själv typ världens kravlösaste waldorfmorsa och har haft stora problem med att svälja tungan i den stränga colombianska (by)skolan. Men samtidigt har jag ju sett hur trygga i sig själva barnen är här - smarta, modiga, vältaliga, positiva, uthålliga och bara jättefina. Ibland vet jag inte riktigt hur det går ihop, vågar inte ta i frågan då den äventyrar så mycket av mitt mamma-jag. :) Kram och grattis till lägenheten!
SvaraRaderaJa, visst blir det en liten krock som är lite jobbig att ta itu med? De BLIR ju faktiskt riktigt vettiga människor!
RaderaHej! Jag känner nog lite som Julia. Jag fick en verkligt fri uppfostran på 70-talet, det var ju poppis då, och den vill jag ogärna ifrågasätta. Och när orden “krav” och “barn” sätts tillsammans får jag en lätt olustig känsla. Men jag har gjort en observation – nja, jag är ju inte den enda som har gjort den - som gör att jag kan klanka ner lite på dagens uppfostran och samtidigt behålla den idylliska bilden av min egen barndom och uppfostran intakt :-P
SvaraRaderaOch det är att idag tycks det mej som att barnen sätts helt i centrum och tillåts styra hela familjens dynamik. Jag fick visserligen göra det mesta jag ville när jag var liten, men med det följde också ett ansvar. När jag var sju år åkte jag på egen hand tåg till min pappa i Småland. Och när man lekte med kompisarna fick vi själva lösa alla möjliga konflikter utan att nån vuxen direkt kom och ställde allt tillrätta. Idag är det som att många föräldrar i Sverige är allestädes närvarande och sopar och fixar, och tillgodoser barnens alla behov. Jag tror inte att barn mår bra av att ständigt vara alltings medelpunkt, som alla andra anpassar sig till. Det blir knepigt när de växer upp och hamnar i sociala sammanhang som kräver samspel, och de saknar erfarenhet av det mesta eftersom deras föräldrar har tagit hand om dem på ett sätt som gjort att de inte har behövt skaffa sig några erfarenheter.
Jag håller med! Alltså det här med att "utgå från barnperspektivet" som det verkar pratas så mycket om i Sverige, det känns som att det blir på bekostnad av alla andra perspektiv ibland. Jag tror inte heller att det är nyttigt. Jag undrar hur det går för alla dessa människor sen i arbetslivet, när de aldrig fått anpassa sig efter någon eller något annat (för att hårdra det hela lite)?
RaderaDet här med olika uppfostran i olika länder är så intressant och något jag har tänkt ganska mycket på. Jag har ju en svenskcolombiansk 1,5-åring och vi har bott i Sverige hela tiden med barn. Ingen av oss har haft några nära colombianska vänner med barn, så varken jag eller min sambo vet så mycket om hur tillvaron med småbarn ser ut egentligen i Colombia, eller vad de största skillnaderna i barnuppfostran är jämfört med här.
SvaraRaderaNär jag bodde i Frankrike för några år sedan och jobbade extra med barnpassning tyckte jag att lärarna i skolan verkade väldigt hårda mot barnen. Fyraåringar skulle sitta stilla och skriva och få betyg av läraren och när de inte klarade av att vara duktiga fick de skäll. Föräldrarna hade också ganska höga krav på sina små barn och det märktes att de inte mådde bra av all press att prestera. Det verkar lite liknande i colombianska jardines infantiles, av det jag har hört?
Däremot i Sverige håller jag med Johannes om att allt tenderar att kretsa lite för mycket kring barnen, de lär sig liksom inte anpassa sig till andras behov. Och trotsåldern verkar vara en så stor grej här, som en oundviklig väldigt jobbig period som kommer någon gång vid 3 år. Pratar colombianer man ens om trotsåldern, och hur hanterar föräldrar alla utbrott över minsta grej då? Vi tänkte ju flytta till Colombia innan dess så jag hoppas att vi undviker trotsåldern, hehe... Nä men skämt åsido, skulle hemskt gärna läsa fler inlägg om colombiansk barnuppfostran!
Ja, det är verkligen rätt likt i Colombia som det som du beskriver i Frankrike. Sedan finns det ju såklart alternativ, Gaels förskola till exempel, där allt fokus är på lek och kreativitet, men de lyckas ju ändå sätta upp en fantastisk teaterproduktion varje år...
RaderaOch det här med trotsåldern, det har du nog rätt i, det pratas rätt lite om den här. Och nu har ju Gael precis fyllt tre, så jag kanske ropar hej alldeles för tidigt, men jag tycker mig inte märka av någon sån där katastrofal utbrottsbenägenhet som varannan unge i Sverige verkar ha (säger jag utifrån vad jag läser på andras bloggar och så, inte egen erfarenhet). Här pratar till exempel förskolan väldigt mycket på föräldramötena om vikten av att barnen lär sig att hantera frustration på ett bra sätt, och att lära sig att inte alltid få som de vill. Jag tror att det ligger en hel del i det.
Fler blogginlägg på temat kommer!