Ibland hör man folk klaga på den svenska byråkratin. Det finns till och med de som drar det så långt att de säger att
"Sverige är världens mest byråkratiska land".
"Är ni helt dumma i huvudet?" vill jag säga till de personerna. Men jag är ju snäll, så det gör jag inte, utan istället säger jag "Really? Har du någonsin varit utanför Sveriges gränser? Kommit i närkontakt med ett annat lands byråkrati?"
För alla som av någon outgrundlig anledning fått för sig att Sverige är byråkratiskt rekommenderar jag ett studiebesök i Sydamerika, till exempel Colombia. Här har de fattat det där med byråkrati.
Igår gav jag mig in i ännu en byråkratisk brottningsmatch, för att förnya mitt arbetsvisum. Tidigt på morgonen infann jag mig på
migraciones med alla mina femtielva miljarder papper och stämplar hit och dit som krävs. Halv ett var jag därifrån. Då höll jag på att hungra ihjäl. För nej, ni tror väl inte att det finns något så effektivt som en turordning, eller nummerlappar, så att man vet ungefär när det är ens tur och kan smita iväg och köpa något ätbart under tiden? Oh, no, man får lämna in sina papper och sen snällt sätta sig och vänta på att bli uppropad. Om man får en stol det vill säga, för det är ungefär dubbelt så många människor som stolar i rummet där alla som inklämnda sillar förbrukar precis allt syre som finns.
När man blir uppropad, efter sisådär tre timmar, får man ett kvitto som man ska gå med till kassan och betala. Ett arbetsvisum kostar 205 dollar, men det måste betalas kontant och i colombianska pesos. Enligt dagens växelkurs som man inte vet förrän man är på migraciones. Sen lämnar man kvittot till tanten man fick det av och sätter sig och väntar igen. Två-tre timmar till innan man förhoppningsvis får sitt visum. Jag fick det.
Johan och Anna fick det inte. Min arbetskompis som var där samtidigt som mig, med exakt samma papper som mig, för exakt samma arbetsvisum fick det inte heller. Tydligen behövde hon ha ett intyg på att hon har rätt kompetens för jobbet. Den konversationen gick ungefär såhär:
- Men jag lämnade ju de intygen förra året, det här är ju en förnyelse av exakt samma visum, med exakt samma kontrakt.
- Ja, men vi behöver ändå de intygen.
- Men jag lämnade ju in originalen till er, jag har dem inte, ni har dem i ert arkiv
- Ja, men vi har ingen som jobbar i arkivet just nu som kan leta upp dem
- Men jag har ju inte papprena, ni har dem, när kommer den personen då?
- I februari
- Mitt visum går ut den första februari, när i februari kommer den personen?
- Det kan jag inte svara på.
Och det är bara början på visumprocessen. Sen ska man till säkerhetspolisen och registrera det hela och skaffa nytt ID-kort. Halv fyra var jag hemma. I princip en hel arbetsdag senare.
Alltså, verkligen. Svensk byråkrati har INGET att komma med. Visst kan man hamna i långa telefonköer, visst kan det vara många papper att fylla i, men ändå. Inget att komma med, säger jag er.
Behöver man autenticera varenda liten namnteckning på varenda litet papper hos notarie? Nej.
Behöver man ha stämplar, gärna från flera olika instanser och i rätt ordning, på precis ALLA papper? Nej.
Är det omöjligt att skicka in papper och formulär via brev och man istället måste lämna in dem personligen (på arbetstid) hos rätt myndighet och få en stämpel att man lämnat in dem? Nej.
Kan man göra en enkel överföring via internetbanken till en annan persons konto utan att först vara tvungen att gå till banken och fylla i en massa formulär för varje nytt konto man vill kunna överföra till/räkning man vill kunna betala? Ja.
Är det totalt (TOTALT) omöjligt att avsluta ett telefonabonnemang på mindre än två arbetsdagar, effektiv tid, i byråkratins spindelnät? Nej.
Och så vidare i all evighet.
Jag skulle vilja påstå att Sverige är det effektivaste och minst byråkratiska landet i hela världen. Den som inte tror mig är välkommen på en guidad byråkrati-tur till Colombia.
