tisdag 8 december 2015

Noche de velitas

Igår var det velitas i Colombia. Jag har skrivit om den förr, den första högtiden som inleder julen i Colombia (2010, 2011 och 2013).

Velitas är ingen stor grej, egentligen. Inte på det viset att man nödvändigtvis samlas med familj och vänner, till skillnad från novenas, utan man kan också helt lugnt och stillsamt hänga upp eller ställa ut sina egna ljus på bron till sitt eget hus, eller på trottoaren utanför.

Själva grejen är ju att det ändå blir stämningsfullt när hela kvarteren fylls med levande ljus.

Det blir inte samma sak här. Vi gick ut på bron och ställde ut några ljus, värmeljus som vi ställt i glasburkar för att försöka att inte få dem att slockna i den hårda blåsten, men vi var ju såklart det enda huset i området (eller i stan?) som hade några ljus ute just den här kvällen.

När vi bodde i Colombia var jag noga med vissa svenska traditioner, speciellt kring jul som jag älskar. Nu vill jag istället föra vidare de colombianska traditionerna till Gael. Mest jag, faktiskt, Oscar är inte alls lika traditionsintresserad, varken av colombianska eller svenska sådana. Jag vill att Gael ska känna att han har både svenska och colombianska rötter, och att velitas ska vara en lika självklar del av julen för honom som lucia.

Men det är svårt, för velitas blir ju inte samma sak när vi ställer ut tre värmeljus på bron. Och att ordna novena för oss själva, nej. Då försvinner hela behållningen, och vi kommer inte att sitta hemma och läsa böner till Jungfru Maria och sjunga för att Jesus ska komma till våra själar. Kommer ju aldrig att hända.

Andra traditioner? Kanske blir det buñuelos eller natilla på julbordet. Kanske fixar vi gula kalsonger och druvor till nyårsafton.

Vi pratar en del om det där. Förutom språket, och att resa ibland till Colombia - om vi stannar i Sverige, hur får vi Gael att känna att Colombia är lika mycket hans hemland? Vi landar ofta i musiken. Musiken och dansen är det som Oscar känner skulle ge Gael en samhörighet med sina colombianska rötter. Vi kanske får spela lite mer rytmer härhemma nu i december.

Hur gör ni andra som uppfostrar barn i flerkulturella familjer?

14 kommentarer:

  1. Vi har en pesebre och min 4 åring älskar att leka med alla gubbar ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Pesebre! Det tänkte jag faktiskt på också! Vi får fixa en till nästa år, vi har en gammal men den är rätt innehållsfattig.

      Radera
  2. "Det blir inte samma sak här. Vi gick ut på bron och ställde ut några ljus, värmeljus som vi ställt i glasburkar för att försöka att inte få dem att slockna i den hårda blåsten, men vi var ju såklart det enda huset i området (eller i stan?) som hade några ljus ute just den här kvällen."
    Exakt så är det ju!
    Jag har gett upp julen helt och hållet. Det går inte att fira jul ensam. Ensam i hemmet, i spanska släkten, i Spanien. Spanien är fullkomligt värdelöst om man tycker om jul och stämning och mys. Det går inte. Jag orkar inte ens försöka i år. Har gett upp bak och godis och adventsljusstake och gran. Kanske blir det annorlunda när D blir äldre, då kanske det finns en mening med att hålla liv i svenska jultraditioner och lite svenskt julfirande.
    Bitter? Ja.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Jag vet. Colombia är väl inte heller topplandet för julmys, precis. Jul är ju mer fest och dans än stämningsfull ro...

      Men vi brukade i alla fall baka pepparkakor och lussekatter och göra glögg och grava lax och gå på luciatåg på ambassaden och tända adventsljus. Ungefär så.

      Radera
  3. Hm, nu när jag bor i Argentina kan jag till och med sukta efter julen i Madrid. Där var det ju i alla fall kallt och lite mörkt. Också finns det ju en del mysiga jultraditioner som att gå och kolla på julskyltningen, julmarknaden på Plaza Mayor, la cabalgata de los Reyes, druvor vid tolvslaget på Nyårsafton, en massa julgodis....I Argentina har jag svårt att känna julstämning, eftersom det är sommar, men vi är julfantaster i vår familj så det blir ganska juligt i alla fall. Jag tycker det är mysigt att blanda lite traditioner och hitta nya när flera kulturer sammanstrålar i familjen och ta det man gillar mest från olika håll. Här blir det pepparkakor och lucía i svenska kyrkan, kalla rätter på julbordet som i Argentina, linser på nyårsafton eftersom svågern är från Italien, druvor vid tolvslaget efter många år i Spanien och såklart både tomte och Reyes Magos med julklappar till barnen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag gillar också att blanda och skapa egna traditioner ur blandningen! Vi har bara inte riktigt hittat fram till hur här hemma ännu :) Era blandningar låter fantastiska!

      Radera
  4. Ja, inte lätt med traditioner, speciellt om det är andra som hjälper till att skapa stämningen. Som alla andras adventsljusstakar, ljus på balkonger etc.

    Vi är ganska överens om att julen blir mer svenska traditioner men troligen så kommer vi servera både köttbullar och räkor/skaldjur. Sen är det nog spansk tradition med druvor på tolvslaget som kommer föras vidare. Reyes är den spanska tradition som jag tycker mest om men den måste ju nästan firas i spanien, se calbalgata de Reyes - alla glada barn! Lucia har alltid jag tyckt om men barnet hatar att uppträda. Han kan alla julsånger, sjunger hemma varje dag men att gå med i luciatåg, stå framför andra, klä ut sig det är helt enkelt inte hans grej.

    Jag tycker mest om jul på Liseberg. Jag skippar gärna några julklappar för att gå och åka karusell tillsammans. I år åkte Dani och jag säkert 4-5 st.

    Jag skippar baket helt. Har ätit två små boxar glutenfria pepparkakor. Rocky Road lagar jag dock. Tänkte även bjuda spanska släktingarna.

    Musik är jätteviktig, där får man ju både språk, rytm, rörelse. Jag brukar spela mest spansk/latinsk musik hemma.

    För mig är ljus, adventljus, ljusslinga, tända ljus viktigast.

    I år åker vi ju till Spanien hela lovet så får vi se hur det känns. Förra året firade vi svensk jul först och åkte efter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina kloka bidrag!

      Radera
  5. Att Gael lär sig bra colombiansk spanska (viktigt att det är rätt spanska!) och att han åker minst en gång om året till Colombia för att träffa sin familj är det enda viktiga tycker jag. Allt annat känns som trams.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, språket är helt klart nummer ett! Resa till Colombia också, såklart, men vi kommer aldrig ha råd att resa en gång om året, max vartannat år, kanske. Så vi måste lyckas skapa lite Colombia här i Sverige istället.

      Och traditioner, det är svårt det där. Jag tycker inte att det är trams om det betyder något för en själv. Däremot till exempel novenas har jag personligen ingen relation till. Och själva behållningen är ju det sociala, och det får vi inte här, och ingen av oss är det minsta religiösa, så det skulle ju bara vara meningslöst att försöka genomföra. Får se hur vi lyckas plocka russinen ur kakan!

      Radera
  6. I tio år levde jag med min första pojkvän. Hans mamma var svenska och pappa colombian. Han växte upp i Colombia, men kom till Sverige för att gå i skolan. Han var alltid halv på gott och ont.
    För mig var det fantastiskt att vara i Colombia med honom, som älskade och kunde visa upp sitt land.
    Viktigast är språket, sen kommer de vuxnas kärlek till de båda länderna. Allt man pratar om, minnen och möjligheten att få uppleva igen och igen.
    Det kommer bli bra för er slängde ni trivs.Lycka till!

    Senare att få chansen att få leva länderna på sitt egna sätt och känna sig hemma, trygg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad fint att höra! Tack!

      Radera
  7. Åh, fint ändå att plocka russinen ur kakan, även om vissa saker är svåra att flytta på. Är urusel på jul och andra traditioner här i Mexiko, men brukar iaf dricka glögg och äta lussebulle och pepparkaka på Lucia :)

    SvaraRadera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.