Ett år och fyra månader

Hej Gael,

Nu har du hunnit bli ett år och fyra månader. Sexton månader, som föräldraproffsen säger, men jag fattar verkligen inte det där med att räkna i månader. Jag måste alltid räkna efter då.

Du är en liten plutt jämfört med många andra i din ålder, du har fortfarande inte riktigt kommit ikapp de där tillväxtkurvorna, och först nu börjar du växa ur dina kläder i storlek 74. Åtta tänder har du fortfarande, men jag misstänker att fler kommer att dyka upp när som helst. Håret börjar bli långt, vi har fått klippa din lugg några gånger när den växer ner i ögonen, men på resten av huvudet låter vi håret växa som det vill, än så länge.

Du har otroligt bra motorik. Går och springer hur stadigt som helst, och du klättrar på precis allt. Du har lärt dig klättra upp på fåtöljen i ditt rum och sen ställer du dig på armstödet och försöker häva dig upp i spjälsängen. Du kan klättra upp på soffan och bordet i vardagsrummet också, och därifrån vill du gärna kasta dig huvudstupa lite åt vilket håll som helst. Häromdagen var du nära att åka med huvudet först i golvet från vår säng (den kan du också klättra upp i, först på nattduksbordet och sen upp i sängen), det var med minsta möjliga marginal din pappa hann grabba tag i din blöja och fånga dig i farten.

Det är ganska otroligt faktiskt att du hittills aldrig slagit dig ordentligt. Men med din kamikaze-livsstil känns det som att det bara är en tidsfråga. Vi är på vår vakt så mycket vi kan och försöker att lära dig att klättra upp och ner säkert, för att hindra dig från att klättra skulle vara ett omöjligt projekt.

Du pratar ingenting. Eller, jo, förresten det gör du, du babblar hur mycket som helst hela tiden, men du säger inga ord på svenska eller spanska. Däremot kan du säga vov-vov och mu och ryta som ett lejon.

Du är väldigt självständig. När jag hämtar dig på förskolan vill du gå hem själv och helst inte ens hålla i handen. Du drar iväg på dina egna äventyr. Folk är väldigt fascinerade av dig eftersom du är blond och blåögd och alla möjliga människor vill hälsa på dig hela tiden. Det rör dig inte i ryggen, du ignorerar de flesta (vilket jag gillar sådär i hemlighet). Men när du vill, och när det är på dina villkor, och folk inte försöker så himla mycket, då kan du vara hur social som helst.

Du är världens bästa unge och tänk att det är jag som har turen att få vara din mamma.