Ett år och tre månader

Hej Gael,

Nu var det två månader sedan sist, för förra månaden var jag på resa. Det var första gången vi var ifrån varandra mer än en dag. Eller en natt. En hel vecka var jag borta, och vad du straffade mig för det. Det gick hur bra som helst under veckan du bara var med din pappa, men när jag kom hem igen var det som att du insåg att jag varit borta. Det, och amningsavslut och en i raden av alla femtielva förkylningar du haft på sistone (sedan du började förskolan) ledde till VM i utbrott. Det tog en vecka, sen var allt som vanligt igen.

Ja, för vi avslutade amningen också i samband med att jag reste bort. Det gick smidigare än väntat, du ryckte lite i min tröja första dagen jag var hemma, men sen var det som bortglömt. Men du har krånglat med maten på senaste tiden. Plötsligt ville du inte äta mat. Gröt, kex, mackor och frukt har funkat jättebra, men mat har du vägrat. Det har tagit mycket envishet och specialtrix som att gömma maten på skeden under avokado (som du älskar) och på så vis få i dig mat. Din förskola är fantastisk, det var de som kom på avokado-tricket, och efter ett tag började de fasa ut avokadon och nu äter du lunch igen utan några problem alls.

Du är så himla rolig. Du blir bara skojigare och skojigare för varje dag, allt eftersom du upptäcker nya grejer. För ett tag sen lärde du dig att snurra, då började du att stup i kvarten snurra runt, runt, runt tills du blev yr och gick runt som ett fyllo och ramlade. Sen började du titta på allt upp och ned - ställa dig på alla fyra och betrakta världen från en annan vinkel.

Du vill härma allt vi gör. När vi skakar på huvudet skakar du också på huvudet. När vi räcker ut tungan räcker du också ut tungan. När vi "pruttar" med munnen på din mage vill du göra samma sak på oss - och dränker våra magar (eller armar, eller valfri annan kroppsdel) med dregel. Men du är faktiskt bättre än vad jag är på att få till det där pruttljudet.

Du springer. Du klättrar på allt. Du sitter aldrig stilla. Du är världens finaste barn.