Jag fick en fråga från Emme:
Hej Annika!
Har aldrig kommenterat tidigare men är faktiskt en väldigt trogen läsare och missar ingenting du skriver, tycker dessutom att er bebis är det sötaste jag sätt! Jag tänkte fråga dig ur ett svenskt perspektiv hur du ser på homosexuellas situation i Colombia? Fungerar det att leva som ett "gift" homosexuellt par? Är själv gift med en colombianska men vi valde att bosätta oss i Sverige av den här anledningen men tyvärr ger våra utbildingar oss inte en bra arbetsmarknad i Sverige men stor i Colombia. Planen var att flytta dit när vi skaffat våra barn (vilket enligt min fru är ingaaa problem att leva som lesbiska med barn tillsammans) Jag är dock spektisk även om jag gärna vill flytta till Colombia, så nu tänkte jag fråga dig! Är det rimligt eller skulle vi bara utmana ödet?
Tack för en jättebra blogg!!
Emme
-----
Hej Emme!
Även om Colombia har avancerat rätt mycket när det gäller HBT-personers lagliga rättigheter på senare år så finns det fortfarande rätt mycket kvar att göra.
Samkönade par har rätt att registrera unión marital de hecho, vilket är ungefär som att registrera samboskap. Det kan såväl hetero- som homosexuella par göra, och det ger ungefär samma rättigheter och skyldigheter som äktenskap. Det finns flera domar från konstitutionsdomstolen som fastslår homosexuellas rättigheter till sådant som att ens partner får vara förmånstagare till sjukförsäkringen, pensionen, osv.
Däremot är äktenskap fortfarande reserverat för heterosexuella par. Just nu finns ett lagförslag i kongressen för att göra äktenskapet könsneutralt, men motståndet är rätt hårt, Colombia är ett väldigt konservativt land. Detta lagförslag kommer efter en dom i konstitutionsdomstolen från 2011, där domstolen slog fast att samkönade par utgör familjer (precis som heterosexuella par) och att kongressen bör anta lagar som garanterar deras rättigheter som familj.
Adoption är inte tillåtet i nuläget. Det finns ett fall som är uppe i konstitutionsdomstolen som handlar just om två lesbiska kvinnor som har en dotter som de fått genom insemination, dvs hon är biologisk dotter till ena mamman. Den andra mamman har ansökt om att adoptera henne, vilket har avslagits i flera instanser och är nu som sagt uppe i konstitutionsdomstolen. Där har fallet fastnat i det byråkratiskt-politiska maskineriet sedan två år tillbaka. Här finns en dokumentär om deras fall. Utfallet borde bli positivt, men tills det bestäms eller om det inte blir positivt så är inte adoption tillåten i Colombia. Så ur den lagliga aspekten har ju inte barnen alla de legala garantier som de skulle ha i Sverige.
I vardagslivet tror jag att det inte är så problematiskt, OM ni bosätter er i Bogotá eller eventuellt Medellín. Här finns progressiva förskolor / skolor, här finns utrymme, mycket mer än i mindre städer i landet där vardagshomofobin är mycket starkare.
Jag är själv homosexuell och född och uppväxt i Colombia. Har många homosexuella vänner som bor kvar och vi har faktiskt aldrig varit med om någonting eller någon form av diskriminering (och vissa av mina kompisar är ganska "uppenbara" om man kan säga så haha). Men sen handlar det också mycket om sunt förnuft, man kanske inte vill hångla mitt i en kyrka om ni förstår vad jag menar ;) Men Colombia har ändå kommit rätt långt i homosexuella frågor i jämförelse med andra latinamerikanska länder (jag har t.ex. upplevt situationer av stark diskriminering i Chile, som ska vara Latinamerikas "mest utvecklade" land). Prideparaderna i storstäderna brukar till exempel vara ganska stora och har många deltagare, det finns dessutom en massa "gayställen" runt omkring som man kan gå ut på. Sen gäller det två viktiga saker, för det första som Annika sa, att det är lite lättare att vara homosexuell i en storstad än i en liten by, jag är själv från Medellin. Och för det andra är det också en generationsfråga, yngre utbildade generationer har lättare att acceptera homosexuella än äldre generellt sett. Hoppas detta hjälper och lycka till med era planer!
SvaraRaderaDetta att du och dina vänner inte har blivit illa behandlade beror kanske just på att ni har tillämpat ett "sunt förnuft" som man inte behöver tänka på att göra i Sverige. Mina erfarenheter är begränsade: Jag har bara bott i Colombia kortare perioder, jag är uppenbart utlänning, jag är man och har inga barn. Kanske är till exempel villkoren annorlunda för lesbiska? Men rent generellt skulle jag säga att den stora skillnaden gentemot till exempel Sverige inte är att allt är sämre, men att spannet av möjliga upplevelser och erfarenheter är större. På många sätt kan man leva väldigt bekvämt. Jag omfamnas till exempel av min mans familj, vi kan välja rum med dubbelsäng när vi är ute och reser utan att tveka, det finns en levande och öppen gayscen och så vidare och så vidare. Men samtidigt märker jag ju att man som homosexuell pejlar läget på ett annat sätt än här hemma. Man väljer helt enkelt att hålla en låg profil i många situationer.
SvaraRaderaSen tror jag också att det är mycket kopplat till stad/landsbygd, klass, religion och så vidare.
Fint inlägg, Annika! Och lycka till med era planer, Emme.
Håller absolut med dig :) Den stora skillnaden är att man kanske är lite mer "alert" och det är ungefär samma som med säkerheten, visst kommer man inte bli rånad bara man kliver ut genom ytterdörren men man är ändå lite extra uppmärksam generellt sett
RaderaTack Johannes och Anonym för era kloka kommentarer!
RaderaTack för ett bra svar!
SvaraRaderaDet blir en del att fundera på. Min fru är från Medellin men om vi flyttar blir det Bogota eftersom det finns fler möjligheter till jobb där. Har nog haft en himla tur eftersom jag aldrig stött på problem under alla gånger vi varit i Colombia. Får hoppas att det blir bättre och bättre för varje år!
Emme
Ja, förhoppningsvis har saker och ting blivit ännu bättre tills ni bestämmer er för att flytta hit! Jag tror inte att man stöter på så mycket problem i vardagen här i Bogotá eller i Medellín, men sen kan det vara en annan femma med barn och kontakt med förskolor/skolor/sjukvård. Där gäller det nog att hitta vettiga människor och hålla fast vid dem. Men i Bogotá finns en stödgrupp för lesbiska mammor, det är en vän till mig som koordinerar den, det kan nog vara bra för kontakter och tips och utbyte av erfarenheter.
RaderaInstammer! Intressant amne. Da jag laser det som du samt ovriga kommentatorer skrivit kanns det som att man i Colombia kanske i alla fall har kommit ett litet fotsteg langre an i exempelvis Chile. Har ar hatbrott, ofta med grovt vald hyfsat vanligt forekommande. Nyligen stiftades en ny antidiskrimineringslag - "La ley Zamudio", namngiven efter en 20-arig homosexuell kille som for nagra manader sedan misshandlades sa svart i en park att han senare avled pa sjukhus.
SvaraRaderaAven transexuella ar tyvarr maltavlor for denna typ av vald,nagot som uppmarksamas i nyheterna da och da.
Jag tror att Colombia har kommit längre än Chile kanske rättighetsvis. Men det finns enormt mycket kvar att göra fortfarande, och hatbrott sker ännu. Dessutom pågår ju en väpnad konflikt i Colombia som komplicerar det hela ännu mer, särskilt paramilitära grupper har gjort livet enormt svårt för HBT-personer i de zonerna av landet. Men samtidigt finns det andningshål och fristäder. Och det går väl framåt.
RaderaMitt första möte med Colombia var faktiskt just gay-och transkulturen. Jag bodde ett halvår hos en kändisbög i Bogotá och blev helt upp i varv. Jag hade haft en föreställning om att homosexualitet i Colombia var helt tabu och homosexuella var förföljda, men det stämde inte ett dugg på de självsäkra, as-snygga, högutbildade och stenrika transor och bögar som hängde i det stora huset (tyvärr hade jag ju själv ingen chans :)). Hur som helst är det klart annorlunda här på den katolska landsbygden. Inga hatbrott och ingen förföljelse, men visst finns det smygdiskriminering, ofta i form av macho-skämt. Den mest poppis låten på grann-baren är se le moja la canoa och handlar om en man som blir bögig när han dricker. Då skrattar alla helt hysteriskt. Att säga ”jag har inget emot bögar, bara dom inte ger sig på mig” är en helt normal fras. En föreställning är också att en bög alltid ser feminin ut och gör saker på feminina sätt. Därför hör jag ofta tvivel från armbandsköpare i affären som undrar om jag inte kan erbjuda något lite mindre bögigt. Lesbiska tjejer har jag faktiskt inte mött på här. Fast det är klart, ”de som finns är ju inte lesbiska egentligen utan har bara inte fått känna på ett bra knull ännu” (klassiskt citat, den här gången från min granne). Det föreligger också en risk att bli homosexuell av att bära vissa attribut. Min sons lärare sa häromdagen att jag borde klippa honom så att han växer upp till en ”riktig” man. Puh. Man blir så trött. Till byns försvar måste jag dock tillägga att kyrkans (!) radio faktiskt har kört upprepade inslag om HBT. Byskolans ungdomar bjuds in för att diskutera sexualitet på ett fritt och skönt sätt. Detta tack vare den kontroversiella prästen, men – detta sa min andra granne – han är bergis också bög. Puh igen.
SvaraRaderaJa, landsbygden är ibland som ett helt annat Colombia än det jag bor i. Men heja prästen!
Radera