Ett brev kommer lastat

Idag låg ett tjockt kuvert i postlådan när jag kom hem från jobbet.

Avsändare: mamma.

Innehåll: Ett brev och en påse Swedish Fish från IKEA.

Hipp, hipp, hurra! Att få roliga brev (riktiga brev) muntrar upp vilken dag som helst. Tack, mamma, du är världsbäst.

Det är min kropp och jag bestämmer

Den 28 september är Día Latinoamericano por la Despenalización del Aborto. Latinamerikanska dagen för legalisering av abort, alltså.

Alla som känner mig minsta lilla fattar ju att det är en stor dag. Min absoluta hjärtefrågas dag.

Så jag var såklart nere i centrum och demonstrerade, i sällskap med andra som också tycker att varken kyrkan eller staten bör lägga sig i vad jag gör med min kropp. Och naturligtvis i sällskap med samba-trumorkester, som det sig bör i alla latinamerikanska demonstrationer.

Till höger ser ni mig i min demonstrationsoutfit med min fina nya "För legalisering av abort"-t-shirt och mitt fina nya "Laglig och säker abort"- paraply.

Paraply med budskap måste ju för övrigt, med tanke på klimatet, vara bästa aktivist-accesoaren någonsin i den här stan. Jag ska använda mitt nya paraply varje dag hädanefter.

Laglig och säker abort
Kvinnorna bestämmer
Samhället respekterar
Staten garanterar

Colombiansk tidsuppfattning

Hantverkare världen över verkar ha en sak gemensamt: ingen som helst tidsuppfattning. Men colombianska hantverkare har nog ännu lite sämre tidsuppfattning än andra.

Vi hade stämt tid med en snickare som skulle komma hem till oss vid tio i morse för att ta lite mått för ett par hyllor vi ska beställa. Kvart i elva ringde han och sa att han kommer om ungefär en timme.

När han väl dök upp mätte och antecknade han och så bestämde vi att nästa vecka kommer han för att sätta upp hyllorna.

"Blir det bra om jag kommer nästa lördag vid samma tid som idag? Runt nio?"

Det blir nog jättebra, det.

Colombias musik del 2: Colombian fusion

Jag hoppar raskt från traditionella vallenaton som jag skrev om i del 1, till moderna Colombian fusion som så vitt jag vet egentligen inte är någon egen genre, men ändå musik värd att nämnas. Om ni klickar på länken ovan kommer ni att komma till kanske den bästa spellistan jag någonsin hittat med dagens colombianska musik.

Den innehåller 45 låtar så det är en helt perfekt förfestlista.

Det är band som tar traditionella colombianska rytmer och blandar med moderna instrument och stilar i en alldeles egen, tja, fusion.

Två av mina favoritband i den här genren, om det nu går att kalla den det (de finns hur som helst med på spellistan ovan), är Choc Quib Town från Stilla Havs-departamentet Chocó (de spelade för övrigt i Stockholm för ungefär två månader sedan), och Bomba Estéreo från Bogotá, men som har mycket karibiska influenser i sin musik.

Choc Quib Town låter ungefär såhär:

(Kidsen i början på videon är dessutom eventuellt jordens sötaste)

Och Bomba Estéreo, såhär:

Lördagstips

För alla som bor i eller i närheten av Stockholm och inte redan har planer för lördagskvällen kommer här ett hett tips:

Colombianätverket bjuder in till en kväll på temat exil och engagemang. Det bjuds på samtal, film, bar, empanadas och cumbia i efterdyningarna av det svenska och colombianska valet.

I ett samtal med utgångspunkt exil möter vi bland andra Imelda Daza Cotes, politisk flykting från Colombia och Ala Riani som flydde från Kurdistan vid 5 års ålder. Vi samtalar om hur det är ha varit tvungen att lämna sitt hemland efter att ha blivit förföljd på grund av politiskt engagemang. Om det svenska samhället och gästernas erfarenheter och tankar kring att komma hit. Om vad man gör med sitt engagemang i ett land som inte befunnit sig i krig på 200 år och hur vi i en global värld kan bli bättre på att jobba tillsammans, över gränser.

Efter samtalet visar vi Colombianätverkets egenproducerade film Sin Disparar Un Solo Tiro från 2009. Vi möter exilcolombianer som flytt undan politiska förföljelser. De berättar om hur exilen blivit ett politiskt vapen för att tysta oliktänkande "sin disparar un solo tiro" (utan att avfyra ett enda skott).

Tigran Feiler om läget i Colombia och vad som hänt efter presidentvalet i maj.

Kvällen gästas även av Jens Holm (v) blivande riksdagsledamot, före detta EU-parlamentariker och en av grundarna av Colombianätverket. Jens berättar om utrikespolitiskt engagemang i storpolitiken.

Tid: 18.30-24.00, lördagen den 25 september
Plats: Hemliga trädgården, Johannesbergsgatan 4, T-bana Midsommarkransen

Mitt liv som politisk expertkommentator

TV-kanalen ringde igen. Den här gången ville de att jag skulle vara med och debattera den ökande rädslan för islamisk extremism i västvärlden och de politiska konsekvenserna av detta. Och nu var min chef på plats och gav sitt okej, så den här gången fick jag sitta framför TV-kamerorna i studion istället för bakom.

Jag var rätt nervös sådär i början, så jag tror inte att jag riktigt svarade på frågan jag fick utan jag bara sa vad jag kände för att säga. Sen gick det bättre, och jag tycker att jag fick till det rätt bra mot slutet av debatten, när jag slutade staka mig och trassla in mig själv i mina egna argument.

Men det var jättesvårt att höra vad de sa i studion, så särskilt mycket återknytning till vad de andra sa blev det inte från min sida, och argentinaren som var med på Skype hörde jag inte överhuvudtaget. Vilket kanske var lika bra, med tanke på att hans argument ungefär gick ut på att "det finns ingen skillnad på muslimer och radikala islamister, alla är samma pack, det är en extrem ideologi som västvärlden måste motarbeta med alla medel". Jeez.

Hur som helst, jag presenterar härmed mina första 15 minuter i rampljuset:

Hitta hoppet?

Efter att ha gråtit hela kvällen igår vaknade jag upp idag till ett gråmulet och alldeles särdeles dystert Bogotá. Precis som min sinnesstämning.

Jag har försökt sudda bort bilden av brölande grabbarna grus på SDs valvaka (jo, ramsan känns igen, Sverigenassarna återanvänder ett vinnande koncept) som etsat sig fast på hornhinnan. Jag tänker att det måste ha gått till ungefär såhär när 330157 människor lade SDs valsedlar i sina röstkuvert.

Alliansen till makten och SD i Riksdagen. Tårarna har bränt innanför ögonlocken hela dagen, det känns sådär tomt på det där uppgivna sättet som det känns när någon man trodde man skulle dela livet med helt plötsligt dumpar en.

Men jag har försökt hitta de små, små ljusglimtarna som är värda att hålla fast vid.

Till exempel lokalpatriotismen. Att Västerbotten ändå var det distrikt där SD fick allra minst röster i hela Sverige (och hade Västerbotten fått bestämma hade dessutom de rödgröna vunnit valet).

Och att det finns en massa människor som inte accepterar rasister i Riksdagen.

Jag tänker att man måste blicka framåt, fast det mest känns som att allt är förlorat nu. Som en del i mitt framåtblickande gick jag idag för första gången med i ett politiskt parti. Två, till och med. Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ. Det borde ni också göra.

Fy fan

Jag är så arg, så ledsen, så besviken, allt på samma gång. Jag fattar inte vad som har hänt med Sverige.

En mandatperiod till med Alliansen, vad är det för fel på folk?

TJUGO mandat till Sverigeidioterna, vad är det för fel på folk?

Det hade inte kunnat vara värre. Jo, kanske att SD fått sina mandat och Alliansen dessutom egen majoritet. För som det är nu, om de nu verkligen står fast vid vad de lovat och inte kommer att samarbeta med SD så måste de göra eftergifter till de rödgröna.

Men ändå. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?

Jag försöker förklara valresultatet för Oscar, men jag kan inte göra det utan att börja gråta. För han frågar, "men om det är den politiken som fått Sverige att bli ett av världens mest välmående länder, där alla har en värdig levnadsstandard, hur kan man vilja rösta bort den då?"

Jag vet inte.

Jag kollar på valvakan tillsammans med Nina och Karolina. Vi har alla förhållanden med colombianer. Vi har alla tänkt att ja, någon gång kanske vi bosätter oss i Sverige igen ett tag. Nu har ett parti som i princip vill avskaffa anhörighetsinvandringen fått tjugo mandat i riksdagen. Ett parti som står för en politik som gör att vi aldrig någonsin skulle kunna flytta hem till Sverige igen.

Nu kommer Alliansen att styra Sverige i fyra år till.

Nina, Karolina och jag konstaterar alla samma sak. Nu är det ingen idé att flytta till Sverige på åtminstone de närmsta fyra åren.

Kom igen och överraska Alliansen idag!

Valrörelsens fem-i-topp

Såhär i långtbortistan där jag bor har jag fått följa valrörelsen på avstånd. Ja, hela Alliansens mandatperiod, faktiskt, jag packade mina väskor och drog från landet när de bara regerat några månader.

Men tack vare världens bästa uppfinning internet går det att hänga med i alla fall, och jag har sett partiledardebatter och läst tidningar och debattinlägg och allt som sprids som löpeldar runt diverse sociala medier.

Det är en skrämmande valrörelse. Den läskigaste jag varit med om. Jag har aldrig haft så mycket ångest inför ett val som inför det här. Vinner Alliansen imorgon är det tack och hej till välfärdsstaten. De kommer att montera ner och privatisera allt och det är en väg utan återvändo. Jag fattar inte hur man med förståndet i behåll kan rösta på partier som vill rasera att det som byggts upp gemensamt under årtionden. Det är så jag vill gråta.

Nej, de rödgröna är inte perfekta, långt ifrån. Men de är inte på långa vägar så vidriga som Alliansen.

Hur som helst, det här är min personliga fem-i-topp från årets valrörelse, allvar blandat med humor och pepp:

5: De nya Moderaterna som är samma gamla vanliga
Ung Vänster som filmar moderater med dold kamera i deras valstuga och det visar sig (såklart) att "Det nya arbetarpartiet" är samma gamla ta-från-de-fattiga-ge-till-de-rika-parti som de alltid har varit:

4. Konsekvenserna av arbetslinjen
Reportaget som visar på den nya tidens lagliga slaveri, där Alliansen tvingar arbetslösa att arbeta gratis:

"Fas 3 är rent slaveri"

3. Stellan Skarsgård ställer viktiga frågor i sitt lysande tal
Kan någon endaste människa svara ja på de frågor han ställer? Kan någon endaste människa rösta på Alliansen med gott samvete efter att ha lyssnat på det här talet?:

2. Alliansen sjukförsäkringsreform
Kanske valrörelsens viktigaste blogginlägg var det här: Sveket. Och här förklaras ytterligare hur Alliansen slaktat skyddet för de allra svagaste i samhället: Detta har regeringen gjort med sjukförsäkringen.

1. Anti-alliansvideon
På självklar förstaplats kommer den här fantastiska musikvideon:
(Missa inte den underbara koreografin från 03.30)

Bildbevis!

Ikväll var föreläsning nummer två, den här gången av Gina Dent. Jag tror att jag vill gifta mig med henne.

Och ikväll lyckades jag också få ta bilder med båda två.

Till höger ser ni den legendariska Angela Davis. Kampen om att få ta kort var hård, alla ville fotas med henne och få autograf, så man fick ta vara på den korta sekunden man lyckades roffa åt sig. Det är därför det ser ut som att jag håller fast henne, så hon inte ska smita innan kortet är knäppt, och jag själv ser ut som jag gör, för det fanns inte tid att ställa upp i någon piffig pose.

Men spela roll, JAG HAR KORT PÅ MIG OCH ANGELA DAVIS!

Nedan ser ni min klasskompis Policarpa, underbara Gina Dent och jag:
Vilken kväll!

♥Angela Davis♥

Ikväll på mitt universitet föreläste ingen mindre än ikonen, gurun, den levande legenden, Angela Davis. I egen hög person.

Imorgon föreläser nästa eminens, Gina Dent.

Angela Davis föreläste om komplexa teoretiska resonemang på ett självklart enkelt sätt med en sån pondus som man bara får efter att ha varit en av världens främsta antirasistiska och feministiska aktivister, akademiker och samhällskritiker i över 40 år.

Jag vet inte vad mer jag ska säga.

Jag är stum av beundran.

De 15 minuterna som inte blev av

I eftermiddags blev jag uppringd av en TV-kanal, som hade läst min debattartikel som publicerades för ett tag sedan, och undrade om jag ville vara med i en direktsänd debatt om Frankrikes burkaförbud och utvisning av romer.

Såklart jag ville!

Men när jag berättade för mina arbetskamrater sa de grattis, men tänk på att du måste få ett okej av chefen först. Ja, jag jobbar ju på en organisation som har en politisk profil, och jag deltar ju inte bara i egenskap av Annika utan också i egenskap av forskare på DeJuSticia, och det var ju en politisk debatt i riksmedia.

Problemet var att TV-kanalen med sedvanlig colombiansk framförhållning ringde vid fyra på eftermiddagen, debatten var klockan nio på kvällen. Min chef befinner sig för tillfället i Spanien. Jag skickade mejl på mejl med "urgente" i ämnesraden, testade att ringa på hans (avstängda mobil), och in i det sista hoppades jag att han skulle hinna svara. Jag åkte till och med till TV-kanalen, blev sminkad och allt, och satt och uppdaterade mejlen var femte sekund ända tills direktsändningen började och jag fortfarande inte fått något svar.

Så istället satt jag bakom kameran i studion och debatterade med medarbetarna på programmet. Jag tror att jag lyckades övertyga dem, om inte att burkaförbudet är rättsvidrigt, så i alla fall att jag gillar och kan debattera, och de lovade att ringa för framtida debatter om lämpliga ämnen. Och jag lovade att ordna med godkännande i tid.

Mina 15 minuter av berömmelse blev tyvärr inte av ikväll. Vi får se när de kommer.

Favorit i repris

Här är det spännande nästan jämt, man vet aldrig vad som väntar. Nu är vi till exempel utan vatten igen.

Till skillnad från förra gången är det nu kallvattnet vi är utan. Vi hade nämligen registrerat vattenräkningen på vår internetbank, och trodde att den, precis som telefon-, el- och gasräkningarna, skulle dras automatiskt via autogiro. Så räkningen kom, vi satte in den i räkningspärmen och tänkte inte mer på det.

Tills Oscar kom hem igårkväll till en lapp som meddelade att på grund av att vi inte betalt räkningen har vattnet stängts av. Några telefonsamtal senare visade det sig att vattenräkningen inte dras automatiskt, det här med att registrera den är bara så att man inte ska behöva skriva in alla uppgifter varje gång man betalar den. Jahapp.

Så nu får vi gå på banken och betala, och sen tar det 48 timmar innan de kopplar tillbaka vattnet igen. Eftersom tidsuppfattningen här är väldigt flexibel hoppas jag att vi har vatten igen innan helgen.

Som tur är så är det bara kallvattnet vi betalar till vattenbolaget, varmvattnet kommer från husets varmvattenberedare och betalas direkt till huset, så det har vi fortfarande kvar. Det är bara det att när det väl blir varmt så blir det skållhett. Det blir snabba morgonduschar de här dagarna.


PS1: Även om det inte är några årstider här ville jag känna lite höststämning, så jag fixade hösttema på bloggen, vad tycks?

PS2: Om någon kommer att befinna sig i Bogotá mellan 1 oktober och 12 januari och behöver bostad så hyr Magnus Linton ut sitt och Elinas helt fantastiska hus i La Candelaria. All info om du klickar här.

Utan plan

Något av det jag gillar allra mest med Colombia är spontaniteten. Man behöver aldrig planera något, och man har alltid något att göra ändå, om man vill (planerar man för långt i förväg blir det dessutom troligen inte av, så det är ingen idé).

Det är ingen katastrof om klockan är halv åtta på en lördagkväll och man inte har någon plan för kvällen.

Då kan man till exempel ringa grannarna och höra om de vill komma över och spela TP.

Sen kanske Diego, som fyller år, ringer vid niotiden, och hör om vi vill fira hans födelsedag. Då kanske man bjuder in honom och Andrea också till TP-kvällen.

Sen kanske man dricker några öl och några whiskey och spelar TP till tre på morgonen.

Ungefär så blev det igårkväll, till exempel. Utan plan.

Vegetarian i Colombia

Att vara vegetarian i Latinamerika är inte riktigt lika lätt och smidigt som i Sverige, men det är långt ifrån omöjligt. Jag har till och med varit vegan, i köttets mecka Argentina, en gång i tiden.

Det är alltså långt ifrån omöjligt, men det medför vissa problem, framför allt tre:

1. Att folk inte fattar vad det innebär att vara vegetarian.
2. Att folk ska hjälpa till att beställa mat till en.
3. Att vegetariska restauranger är det sämsta som finns.

Nummer ett: Det är inte helt ovanligt att folk tror att vegetarisk mat är sådan som inte innehåller rött kött. Däremot kan den gärna innehålla kyckling, skinka eller fisk, tydligen. Alternativt åt det andra hållet, att folk tror att man bara äter sallad. Och därför blir man serverad bara det.

Nummer två: Jag fattar att det är av ren omtänksamhet, men det är rätt störande med alla som, istället för att bestämma sig för vad de själva ska äta så man får beställa någon gång, ska hålla på och peka ut för en på menyn vilka alternativ man har, som om man inte kunde läsa själv, liksom. Ännu värre är de som, utan att fråga, går ut till köket och ordnar en beställning av något vegetariskt åt en för att "hjälpa till". Oftast en sallad som man omöjligt kan bli mätt av. Det händer inte ofta, och det är ju som sagt i all välmening, för att hjälpa utlänningen, som trots att hon pratar flytande spanska, tydligen inte klarar av att beställa sin egen mat. Men så himla irriterande ändå.

Nummer tre: Det här är det jag kan raljera mest om. Jag fattar inte vad det är med alla som driver vegetariska restauranger i Colombia och övriga Latinamerika. Vegetarianism här verkar inte kopplas samman så mycket med djurrätt som med hälsokost. Därför är maten på vegetariska restauranger JÄTTETRÅKIG. Dessutom finns det aldrig alkohol.

Jag vill inte äta fullkornsris och en panerad aubergine utan salt när jag äter på restaurang. Jag är ingen hälsonisse, och när jag unnar mig att gå på restaurang vill jag ha mat med en massa fett och onyttigheter, så länge den är god. Och jag vill kanske ha en öl eller ett glas vin till maten. Jag vill bara inte ha några döda djur på min tallrik. Det verkar vara en omöjlig kombination för de som driver vegetariska restauranger här.

Därför går jag aldrig på vegetariska restauranger om jag slipper (går inte alltid, människorna från nummer två brukar i all välmening vilja släpa med mig på vegetariska restauranger också, som om det inte gick att hitta vegetariska alternativ på vanliga ställen).

Mina två favoritrestauranger i Colombia för en vegetarian som mig är Crepes & Waffles och Wok. De är nämligen inte vegetariska restauranger, men har en massa vegetarisk mat. GOD vegetarisk mat. Och alkohol.

Mer om de restaurangerna en annan dag.

Bussäventyr i Bogotá

På senaste tiden har jag ränt runt på en hel del möten och seminarier och därför haft förmånen att färdas runt stan medelst kollektivtrafik (jobbet ligger annars så nära att jag promenerar dit och hem). Det är ett helt äventyr.

I Bogotá finns två allmänna transportmedel. Å ena sidan det moderna och effektiva Transmilenio som funkar ungefär som en tunnelbana fast med buss. Å andra sidan de vanliga stadsbussarna, som bjuder på lite mer spänning och äventyr i vardagen.

Stadsbussarna går överallt, och man kan hoppa på när som helst genom att sträcka ut armen där man står vid vägkanten, så stannar bussen, även om den inte nödvändigtvis just då befinner sig i högerfilen:

(klicka för större bild)

Man vet vilken buss man ska ta genom att hålla utkik på vad som står på skyltarna i fönstret, som talar om var bussen åker. Det gäller att kunna stan, alltså.

Väl på bussen gäller det att hålla i sig, för det här med mjukkörning är inget chaufförerna lär sig i körkortsskolan. De vill komma fram fortast, men med så många passagerare som möjligt, så tvära inbromsningar så fort någon viftar längs vägkanten, och så full gas så fort man klivit på första trappsteget, är taktiken.

Bussen kan i princip aldrig bli full. Det går alltid att klämma in någon till, och ryms man inte fram så får man kliva på dörren bak, och skicka pengarna med övriga passagerare fram till chauffören, som sen skickar växeln tillbaka (jo, det är busschauffören som tar betalt och räknar upp växel samtidigt som han kör).

Under resans gång får man underhållning av alla de slag. Mimartister, försäljare av allt från pysselböcker och sykit till multifunktionella pennor och handmålade prydnadssaker, musiker som imponerande nog lyckas både hålla balansen och spela sina instrument (till exempel harpa, eller något annat lätthanterligt), eller historieberättare, som alla försörjer sig genom det de får av busspassagerarna.

I Bogotá pågår just nu ett projekt för att effektivisera och förbättra kollektivtrafiken. Alla olika transportsystem ska integreras med varandra, och allt ska bli nytt och modernt. Vad sägs om de här revolutionerande nymodigheterna (hör och häpna):

• Busschaufförerna ska inte längre hantera kontanter samtidigt som de kör!
• Man ska kunna köpa busskort, och det ska vara övergång så att man kan ta flera olika transportmedel under samma resa!
• Det ska finnas busshållplatser!
• Det ska finnas busstidtabeller - resenärerna kommer att veta när bussen kommer!
• Busschaufförernas lön kommer inte längre att bero på antal passagerare för dagen utan den kommer att vara fast, OCH de kommer att få sjukförsäkring och pension!

Futuristiskt värre.

En påse kärlek

Igår träffade jag äntligen vår bekant från Umeå, Åsa, och hennes man Magnus och deras underbara två fyraåringar.

Vi hängde ett tag i parken, och så fick jag den där påsen med kärlek som mamma skickat med:

Turkisk peppar! Mums!

Torkade kantareller! Dubbelmums!

IKEA-katalogen! Hurra! (Och nöden har ingen lag, har den inte hunnit komma i brevlådan innan påsen ska skickas får det lov att bli ett långlån av en lånekatalog).

Som grädde på moset hade dessutom Åsa och Magnus med sig en påse bilar och en jättepåse djungelvrål till mig. Mmmm... Svensk godislycka.

Skattjakt

Imorgon fyller Oscar år, men eftersom imorgon är en vanlig tråkig arbetsmåndag inledde vi firandet redan nu i helgen, med fest igår och idag frukost på säng och skattjakt.

Frukosten bestod av, istället för tårta, universums absolut godaste brownies - wownies. De är inte jättebilliga men de är helt extremt goda och görs på beställning just här i Bogotá. Rekommenderas starkt (problemet är att när man ätit en wownie vill man aldrig mer äta en vanlig, tråkig brownie igen).

Hur som helst.

På frukostbrickan låg också en liten påse med en nyckel. Det var första ledtråden i skattjakten.

Nyckeln ledde till postfacket, där en påse med linser låg. I linsburken låg en påse med en liten plastsoldat. I RISK-spelet låg en påse med en skruv, och i verktygslådan en påse med en pepparkaksgubbe. Nere i förrådet, i lådan där vi förvarar julsaker låg tillslut presenten. Den bestod av ett ganska tråkigt presentkort, så det var ju tur att själva vägen dit var desto roligare:

(Klickar man på bilden blir den större)

Ett litet strå till stacken

Idag har jag gjort mitt för att undvika att Alliansen fortsätter att montera ner hela svenska samhället. Nu återstår tumhållning fram till den 19 september.

Idag var jag på svenska ambassaden och röstade.

Jag blev extremt provocerad av att det fanns valsedlar från Sverigedemokraterna till både riksdag, kommun och landsting. Så provocerad att det var väldigt nära att de valsedlarna inte funnits kvar efter min röstning. Men så kände jag lite på högarna med SD-valsedlar, och de var tjockast av alla, vilket väl måste innebära att alla deras valsedlar är kvar och ingen har röstats med.

Och så tänkte jag det finns väl ingen ordentligt funtad människa som lever som invandrare i ett annat land som kan tänkas rösta på ett parti som är rasistiskt och invandrarfientligt. Det är ju helt omöjligt.

Så jag lät SD-valsedlarna ligga kvar och samla damm. Hoppas jag har rätt.

Hjärtat vid fotknölarna

Mitt jobb är jättespännande. Jag får till exempel vara med på en massa intressanta möten och seminarier. Det är bara det att man inte alltid vet vad som väntar.

Ett sådant seminarium var jag på idag, som handlade om sexuellt våld i Colombias väpnade konflikt. Först var det några presentationer från olika organisationer som handlade om utbredningen. Siffror och statistik. Fruktansvärda siffror, men ändå, siffror. Utan ansikten.

Men sen pratade doña Blanca.

Doña Blanca hade en gång i tiden fyra döttrar. Det var innan paramilitärerna kom till byn där de bodde. Sedan hade hon inga döttrar kvar. Alla fyra blev våldtagna, torterade och mördade med machete. Medan tårarna rann ner för hennes kinder berättade hon om hur ena dottern blivit halshuggen, den andra styckad i nio delar, och så vidare.

Jag undrar hur hon ens står på benen. Jag gissar att hon gör det för sina sex barnbarn som inte har någon annan än henne i världen.

Ett av barnbarnen var där idag. Han såg ut att vara ungefär sju år, men han måste ha varit minst nästan-tio eftersom hans mamma massakrerades 2001. Som avslutning på seminariet rappade han en egenkomponerad låt som handlade om hur hans mamma dog, och hur han hoppas på en framtid.

Ibland känns ens egna så kallade problem rätt futtiga.

Röstningsdags

Jag tror att jag ska ta på mig finkostymen och gå till ambassaden och rösta imorgon. Jag har ända till slutet av nästa vecka på mig, men jag vill inte vara ute i sista sekund.

Dock har jag inte lyckats bestämma mig för vad jag ska rösta på. Helst vill jag såklart rösta på Fi, men jag vet bara inte om jag vågar, för det jag är allra räddast för det här valet är att Alliansen vinner ännu en mandatperiod. Det ger mig mardrömmar. Och då är det ju säkrare att rösta på ett parti som garanterat kommer in, såsom V. Fast det bara är det parti jag näst mest sympatiserar med.

Åh, vad svårt.

Hur som helst, medan jag (och ni) funderar bjuder jag på lite humor, apropå SDs extremt vidriga reklamfilm. Alltså, jag vet ju att jag inte behöver övertyga er om att SD är ondskan själv förkroppsligad i ett parti*, men det här är kanske den bästa anti-SD propagandan som hittills gjorts, så njut och sprid vidare:

*Skulle det mot förmodan vara någon som läser här som på allvar överväger att rösta på SD säger jag härmed upp bekantskapen med omedelbar verkan.