måndag 3 oktober 2016

Baksmällan

Vi kunde såklart inte somna igår, inte förrän resultatet stod klart. Inte på en lång stund efter det heller.

Idag kändes det som att vakna med baksmälla, och inte främst på grund av de få timmarnas sömn.

Att nej vann. De är helt ofattbart. Det är som en chock, och med så få röster. Skillnaden mellan ja och nej var mindre än antalet ogiltiga röster, de som inte lyckades med att rita ett kryss i en ruta.

Colombia, Colombia, hur kunde ni kasta bort den viktigaste chansen till fred ni haft på sextio år? Hur kunde ni?

Det som är smärtsamt är inte bara resultatet, utan också hur rösterna fördelades. Ja till fredsavtalet vann i alla delar av landet som konkret och direkt påverkats av kriget. Nej röstades fram av dem som framför allt ser kriget på TV, och vars dagliga kontakt med kriget framför allt består i mötet med de tiggande internflyktingarna på bussen på väg till jobbet varje morgon.

Ja är grönt, nej är orange. Kartan visar resultaten på departementsnivå.
På kommunnivå är resultaten ännu mer talande. Antioquia är ett traditionellt fäste för ex-presidenten Uribe som var en av nej-sidans ledare, men även om nej helt väntat vann där, så vann ja i de bortglömda perifera kommunerna även i Antioquia. Sådana som Ituango, där de offentliga byggnaderna mitt på torget omringas av sandsäckar och skyttegravar.

En annan stor sorg med resultatet är de som inte röstade. Valdeltagandet var skrämmande låga 37 procent. Även om det rent praktiskt är mycket svårare att lyckas rösta i Colombia än i Sverige (som jag skrivit om här), så förklarar inte det hur detta val, det kanske mest avgörande någonsin i Colombia, kunde ha det lägsta valdeltagandet på 22 år.

Jag har pendlat mellan sorg och ilska, och ta ut mina frustrationer och min besvikelse genom att kommentera i affekt på nej-röstares facebookstatusar.

Men efter den här baksmällan måste det finnas en väg framåt. Jag vet inte vilken den är, ingen verkar veta säkert, men den är garanterat långt mycket svårare, riskablare och sämre än alternativet som föll på mållinjen. Men den måste finnas. Colombia får inte svika alla krigets offer som valde att vända blad och rösta för fred. Även om hjärtat går sönder just nu.

-----
Den som vill läsa mer på svenska kan läsa analysen här.

8 kommentarer:

  1. Jag blev så överraskad och ledsen. Hur skulle du förklara att nejsidan vann?
    Hanna

    SvaraRadera
  2. Jag undrar också varför så många röstade nej till något som låter som ett självklart ja? Kan du förklara? /Johanna

    SvaraRadera
  3. Blir så himla ledsen? Hur är det ens möjligt? Tänkte också fråga samma sak som min namne ovan - vad är de huvudsakliga argumenten för nej? Är det att folk inte vill förlåta gammalt som hänt? Vill försöka förstå, för mot bakgrund av vad jag vet känns det bara helt vansinnigt. Trodde att omröstningen var en ren formalitet bara. Buhu. Tänker extra på er som är så nära det hela. Kram!

    SvaraRadera
  4. Här kommer en ledsen till...
    Jag kan tyvärr inte svara på frågan överlag, men jag kan berätta vad folk jag känner som röstat nej eller struntat i att rösta har sagt på fb idag. Främst så känner de sig trampade på av regeringen, de menar att de hela sina liv har levt utfattiga på landsbygden, men ändå "gjort rätt". De har trots sin utsatta situation fortsatt att knega med sitt kaffe och sina grödor utan att bryta mot lagen eller mörda någon. Nu, när de ser att gerillakrigarna ska få en månadsersättning av staten som för dem representerar en halv årslön, så anser de att det är orättvist, att ALLA inblandade maktmän – oavsett ideologi - skrattar dem i ansiktet.
    Ingen av dem jag pratat med säger sig vara emot fred, tvärtom, men de är övertygade om att ingen hållbar fred kommer uppnås med ett avtal som ger amnesti och privilergier åt gerillan. Några har nämnt Caguan, Pastranas kraschade fredsförhandlingar, och uttryckt rädsla för att samma eskalerade våld kommer ske om de låter Farc få så mycket utrymme.
    Märk att jag enbart pratat med ekonomiskt fattiga människor på landsbygden. Jag har ingen aning om vad städernas resursstarka människor har för anledningar, mer än vad en kan läsa i tidningarna. Hämndkänslor? Rädsla för att förlora makt? Någon slags märklig invandhet? Vad tror du Annika?
    Sorligt är det i alla fall, framför allt för alla som väntat på den här möjligheten till fred i ett halvt sekel. Jag gick in på toa och grät på jobbet. Det bara kom.
    Sorligast av allt – och svårast att greppa – är nog likgiltigheten som det låga valdeltagandet syftar till. Den likgiltigheten är den väpnade konfliktens fel, allt våld genom alla decennier, utfört av alla aktörer, alla sidor. Insikten om att så många människor bär på en känsla av att fred är omöjligt.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina som alltid så insiktsfulla kommentarer! <3

      Mitt försök till förklaring blev ett helt eget inlägg som finns här. Jag citerade dig såklart, eftersom du är klok som en bok.

      Radera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.