Inför mors dag i Brasilien, som ju infaller andra söndagen i maj, precis som i Colombia och större delen av övriga Latinamerika, publicerade SR en krönika av deras latinamerikakorrespondent Lotten Collin.
Först mamma, sedan kvinna, sedan människa, heter den, och handlar om det upphåsade mors dags-firandet, synen på kvinnlighet som synonymt med moderskap, och om latinamerikas kvinnorörelsers relation till moderskapet.
Sen bröt stormen lös.
Carmen Blanco Valer, Irene Molina och Diana Mulinari skrev debattartikeln Bedrövande nidbild av kvinnokampen i Latinamerika och sedan skrev de i sällskap av sammanlagt 50 kvinnor uppropet Förminska inte den latinamerikanska kvinnokampen.
Deras kritik går ut på att "den koloniala sexismen i bilden av kvinnan reducerad till livmoder lyser igenom i hennes berättelse".
Särskilt formuleringen "I Latinamerika har kvinnor alltid tagit vägen om livmodern för att göra sina röster hörda. Det är därifrån – från underlivet – som fredsaktivism, regeringskritik och krav på mänskliga rättigheter tar sats", stör.
Jag kan hålla med om att den är olycklig. Men att Madres de plaza de Mayo inte är livmodersaktivister (som debattörerna också argt påpekar) betyder inte att det inte tar avstamp i moderskapet som identitet som ger kulturell legitimitet för att föra sin politiska kamp. Som i sin tur inte handlar om moderskap, men det är det ingen som påstått heller.
Det försöker Lotten förklara i sitt svar Det är mitt arbete att skildra mitt och andras liv här, men får till replik igen av debattörerna att Vi behöver inte utbildas om korrespondentens roll och påpekar att "blindheten för sin egen roll och hur man själv uppfattas och bemöts utifrån en position av vit från det globala nord är en av den koloniala strukturens mekanismer".
Även om det som Kinga Sandén skriver i ett blogginlägg angående alltihop "För en framgångsrik karriär som korrespondent, nämn aldrig livmodern. Nämn inte kvinnor, minoriteter, ursprungsbefolkning om du vill slippa få ett drev emot dig. Fortsätt att göra det som utrikesjournalister har gjort i alla tider: ignorera alla utom vita män i din rapportering", känns lite hårddraget så blir jag lite trött av alltihop.
Det känns helt ärligt som att det är så himla svårt att göra rätt i Sverige.
Trots att Lotten är kanske den svenska utrikeskorrespondent som mest outtröttligt gör reportage efter reportage om människorna, de som inte sitter på den formella politiska eller ekonomiska makten, och oftast om kvinnor så avfärdas hon efter en krönika - som till sin natur är mer subjektiv och personlig och som är begränsad till tre minuter - som kolonial, sexistisk och etnocentristisk.
Utrymmet är så himla snävt.
Vad får Lotten berätta om? Har hon någonsin tolkningsföreträde? Räknas det någonsin att hon bott de senaste tio åren i Latinamerika?
Får jag kalla mig en del av Colombias kvinnorörelse eller är jag för alltid en vit utlänning? Får Julia berätta om verkligheten på Colombias fattiga landsbygd?
Vem får, utan att trampa på några tår?
-----
PS Läs också Joanna Castro Echeverri som skriver väldigt bra här: De subjektiva betraktelserna göder stereotyperna
PS2 Får mig också att tänka på tidigare funderingar jag haft kring att skriva om kulturkrockar vilket känns nära till hands här
Vi FÅR Annika! Annars TAR i alla fall jag den rätten. Jag tvivlar på att människor som exempelvis de högutbildade personer som valt att missuppfatta Lottens jättefina krönika har bott med små barn på den colombianska landsbygden i nästan ett decennium. Jag tvivlar också på att de attackerat henne så hårt om hon varit icke-vit. Hudfärg får inte bli ett fängelse för någon, oavsett om den är vit, svart eller grön. Själv är jag rätt blå just nu av nervositet över resan. Och ljusgul med mintgröna och rosa prickar över tanken på att fixa ihop en Sverigeträff med dig! Puss och tack för bra inlägg!
SvaraRaderaPrecis så!!
RaderaJa, visst måste vi väl få?
RaderaTack! <3
Med risk för att låta som vit kränkt man: ja det är löjligt snävt här just nu. En klumpig formulering och du blir hängd. Spelar ingen roll hur mycket du ber om ursäkt, det blir ändå mobbingdrev av det. En ny vinkel dyker upp och så förväntas det att ALLA har koll på den. Det finns inget utrymme att lära sig, alla ska veta allt på en gång. Så sorgligt. Har länge tänkt formulera ett inlägg om det, men vågar inte. Håller mig nästa helt från nätfeminism istället.
SvaraRaderaJa men precis, det är just det. Du beskrev mitt i prick min känsla av debatten.
RaderaDet är såå svårt att göra rätt i Sverige. Det går nästan inte, alltid är det någon som reagerar! Svängrummet är obefintligt. Det (och kylan) får mig ofta att längta efter en utlandsflytt. Friheten jag upplever utanför Sveriges gränser är obeskrivligt behaglig!
SvaraRaderaJa, exakt. Obefintligt svängrum. Jag blir lite less på alltihop.
Radera