Hjälp att fixa en lekplats till Allmänningen

Min vän Julia bor med sin man och sina tre barn i den lilla byn Allmänningen i nordöstra Colombia och bloggar om livet där på underbara bloggen Mammas Machete. I kommunen där de bor finns massor av barn men inte en enda lekplats.

Eller jo, okej, det finns en lekplats, men den ser ut såhär:

Rutschkanan är borta, gungornas kedjor har rostat bort. Ruckar man på ställningen trillar den ihop.

Julia har tagit reda på vad det kostar mer en ny lekplats. Den som hon har kollat ut, model Drago med tre gungor, en hängbro, en brandstationspinne och två rutschkanor, den ena med cool spiralsväng, kostar 9500 svenska kronor inklusive transport och installation.

9500 kronor som kommunen hävdar att de inte har råd med. Det är naturligtvis inte sant, det handlar såklart bara om prioriteringar, och kommunen prioriterar inte barnens lek, kommunpamparna prioriterar sina egna fickor. Däremot har de lovat att de bidrar med marken om Julia fixar själva lekplatsen.

Därför har Julia startat en insamling för att även hennes barns kompisar, som inte har möjlighet att åka in till staden San Gil för att leka, och som aldrig suttit på en gunga i sina åttaåriga liv, ska få chansen att leka på en riktig lekplats. Om 100 personer ger 100 kronor var räcker det gott och väl till en ny lekplats i Allmänningen. Vill du bidra? Skicka en slant säkert via Paypal här, eller mejla till juliasvanberg@hotmail.com för ett kontonummer att sätta in pengar på.

Tusen tack!

----------
Uppdatering: Länken till Paypal funkar visst inte, men ni hittar den via "donate"-knappen i högerspalten på Julias blogg här.

Jag älskar svensk byråkrati

Ja, på riktigt. Trots de duster mina vänner haft med CSN och Skatteverket så måste jag nog hålla fast vid min uppfattning om att svensk byråkrati är enklast och effektivast i världen.

Jag har nämligen mejlat lite fram och tillbaka med en handläggare på Skatteverket om folkbokföring (jag missade visst att folkbokföra Gael i Colombia när jag skrev ut mig själv ur Sverige, jag trodde han redan var skriven här i och med att jag uppgav vår adress här på anmälan om namn). Hur som helst, av henne fick jag reda på Gaels personnummer som han just fått. Det visade sig att han fått en 4 som näst sista siffra, det vill säga ett jämnt nummer som betecknar flicka. Jag mejlade handläggaren och påpekade detta och vips dagen efter hade de fixat det och han har fått ett nytt personnummer och de postar ett personbevis till ambassaden så att allt ska vara klart.

Alltså om det här hade varit Colombia:

1. Ingen handläggare hade svarat på mejl. Och definitivt inte samma dag som jag skickade mitt mejl. Och hade någon svarat hade de garanterat inte svarat på det jag faktiskt frågade om.
2. Jag hade absolut inte fått reda på något personnummer via mejl, för det hade krävts att jag skulle infinna mig personligen (inte deras problem om jag befinner mig utomlands) och fyllt i en massa blanketter.
3. Ett nytt personnummer? Jag vill inte ens börja föreställa mig den totala byråkratiska mardröm det hade varit. Det hade definitivt inte gått via mejl, det hade inte gått utan att både Oscar och jag varit tvungna att skriva under en massa papper och det hade definitivt inte gått från en dag till en annan.

Så ja, jag vidhåller det jag sagt förut, folk som tror att svensk byråkrati är krånglig, eller att Sverige är världens mest byråkratiska land är nog lite dumma i huvudet, alternativt har aldrig någonsin varit utanför Sveriges gränser.

Och jag vidhåller min kärlek till Sveriges byråkratiska institutioner. Trots allt.

Dansa lilla älskling

En av våra bästa vänner, Alejo, är gitarrist i ett band som heter Cinemacino, som jag har skrivit om flera gånger förut här på bloggen.*

Igår var det officiell premiär av deras senaste video, till den dansanta låten Baila cariñito. Kolla in den här:

Videon är inspelad i Girardot, bara 15 mil från Bogotá (men med 15 graders högre medeltemperatur - runt 30 grader istället för Bogotás 15), och den innehåller mycket av den stämning som jag älskar med Colombia.

De allra flesta människor som syns i videon, förutom några få "riktiga" statister, är personer som bara dök upp på vägen under inspelningsdagen. Colombia är ett land där man kan ställa sig och spela lite musik på ett torg en söndagsmorgon och folk släpper det de har för händer och börjar dansa. Eller där några gubbar som råkar ha lite instrument med sig på en uteservering lär sig låten och spelar med. Eller där lite universitetsstudenter som dyker upp hänger med på en båt för att spontanfesta och vara med i en musikvideo ett tag.

* Till exempel här, här och här.

Om och för utlandssvenskar

Stup i kvarten dyker det upp sökningar som har att göra med att flytta till Colombia, eller Sydamerika, eller utomlands i största allmänhet, i bloggens besöksstatistik.

För er som söker information specifikt om att flytta till och bo i Colombia skrev jag för ett tag sedan en liten inläggsserie om visum, språket, prisnivån, boende, jobb och säkerhet.

Men för er som bara är intresserade av att bo utomlands i största allmänhet (även om ni kanske inte funderar på att flytta själva men vill veta mer om hur det kan vara att bo på olika platser på jorden) kan jag rekommendera Tidningen Sven. Den går att läsa alldeles gratis på internet och har hittills utkommit i sju nummer. Varje nummer har ett tema, och senaste numret handlar om fikakulturen i olika delar av världen. Där har till exempel min kompis Karolina till exempel skrivit en artikel om caféerna runt Parkway nära våra jobb. Klicka och läs!

Hemma hos-reportage, del 11

Vår lägenhet består ju av två sovrum, och det andra sovrummet har jag nog knappt visat här på bloggen. Det har vi tidigare alltid haft uthyrt, nu senast till Andrea som bodde med oss i ett och ett halvt år, innan det var dags att börja göra plats för Gael. För tillfället används rummet mest till förvaringsplats av diverse barnprylar, men tids nog är det tänkt att Gael ska få flytta in (tids nog = när han slutar vakna för att äta på natten).

Under tiden fixar vi lite smått. Sedan tidigare har vi målat väggarna i en ljusgrön färg och i påskas sydde jag gardiner till rummet. Nu har vi satt upp väggdekorationer som Oscar designat och beställt.

Här är Gaels egna lilla skog:

Uppdatering! Oscar tar lite proffsigare kort än jag:

Midsommar?

Eftersom jag är en total utlandssvensk klyscha när det kommer till julen och aldrig missar ett luciatåg på ambassaden och ordnar svenskt julbak och gravar lax och dekorerar med adventsstjärna och adventsljusstake skulle man ju kunna tro att jag som bäst just nu satt med blomsterkrans i håret och smaskade på min hemgjorda inlagda sill och drack min egenkryddade snaps.

Men icke. Midsommar har jag bara firat på ambassaden en enda gång, alla andra midsomrar har gått helt obemärkt förbi. Inte ens en liten jordgubbstårta med grädde har jag åstadkommit.

Idag inledde jag dagen med att åka med Gael på hans fyramånadersvaccination, sen lunchade jag med Karolina (en lunch som för övrigt blev avbruten då effekten av Gaels vaccinationer helt plötsligt kickade in, precis då jag trodde att faran redan var över), och nu sitter Karolina och jag hemma hos mig och knapprar på varsin dator.

Ikväll är vi visserligen bjudna på midsommarfirande (dock utan stång eller sill eller jordgubbstårta eller några andra midsommartraditioner än sprit) hos en svensk vän, men vi hoppar nog över det, eftersom familjens nyvaccinerade yngsta medlem inte är så nöjd med livet just för tillfället.

Ja, jag vet inte. Det har aldrig känts aktuellt att försöka återskapa någon slags svensk midsommar på samma sätt som svensk jul här, så det är som vilken vanlig dag som helst. Jag hade nog inte ens kommit ihåg att det var midsommar idag om det inte varit för att facebook just nu svämmar över av stämningsfyllda midsommarbilder från runtom i Sverige.

Men hade jag varit i Sverige hade ni garanterat sett mig hoppa små grodorna runt närmsta midsommarstång, traditionsjunkie som jag är.

Glad midsommar på er allihopa!

Gaels bästa partytrick

Bogotáturism

I morse vinkade jag av min kusin Gunilla och hennes kompis Sofia på deras färd norrut mot Karibien. Som första stopp på deras månadslånga backpackerresa genom Colombia har de tillbringat två dagar hos oss i Bogotá. Två dagar som för ovanlighetens skull har bjudit på strålande sol och perfekt turistarväder, så vi har passat på att kolla in stan.

Första dagen promenerade vi in till centrum och kollade in stora torget, Plaza de Bolívar, och gamla koloniala stadsdelen La Candelaria. Sedan tog vi linbanan upp på Monserrate för att kolla Bogotá från ovan - enda sättet att verkligen fatta hur enorm den här staden är.

Andra dagen tog vi det lite lugnare och packade picknickväskorna och drog till Bogotás Central Park - Parque Simón Bolivar - för picknicklunch i gräset och promenad längs vattnet.

Nu sitter Gunilla och Sofia på bussen på väg norrut för vidare äventyr, och Gael och jag ska packa ihop oss för att åka till månadskontrollen hos doktorn.

Dymo!

Idag kom min kusin Gunilla och hennes kompis Sofia hit på en liten mellanlandning i Bogotá innan de beger sig ut på rundresa i Colombia. Och Gunilla hade med sig bästa grejen! Som jag letat efter här i Colombia utan att få tag på (här finns, men bara de moderna varianterna som är mer som skrivare med tryckt text).

En Dymo!

Old school-varianten med stansade bokstäver. Nu ska hemmet dymofieras innan vi ger oss ut på stan för att turista lite.

Himmel och pannkaka så snyggt det kommer att bli!

Fars dag

Igår firade vi fars dag här i Colombia. Vi firade med att åka utanför stan med lite släktingar och ha picknick. Inte i en park, som det var tänkt, eftersom det visade sig att vi inte var de enda som kommit på samma idé och parken stängt inträdet för fler personer redan vid elva på förmiddagen, utan istället i en snäll persons trädgård (!) i byn i närheten av parken. Det gick ju också.

Gael var temaklädd dagen till ära.