Mitt jobb är jättespännande. Jag får till exempel vara med på en massa intressanta möten och seminarier. Det är bara det att man inte alltid vet vad som väntar.
Ett sådant seminarium var jag på idag, som handlade om sexuellt våld i Colombias väpnade konflikt. Först var det några presentationer från olika organisationer som handlade om utbredningen. Siffror och statistik. Fruktansvärda siffror, men ändå, siffror. Utan ansikten.
Men sen pratade doña Blanca.
Doña Blanca hade en gång i tiden fyra döttrar. Det var innan paramilitärerna kom till byn där de bodde. Sedan hade hon inga döttrar kvar. Alla fyra blev våldtagna, torterade och mördade med machete. Medan tårarna rann ner för hennes kinder berättade hon om hur ena dottern blivit halshuggen, den andra styckad i nio delar, och så vidare.
Jag undrar hur hon ens står på benen. Jag gissar att hon gör det för sina sex barnbarn som inte har någon annan än henne i världen.
Ett av barnbarnen var där idag. Han såg ut att vara ungefär sju år, men han måste ha varit minst nästan-tio eftersom hans mamma massakrerades 2001. Som avslutning på seminariet rappade han en egenkomponerad låt som handlade om hur hans mamma dog, och hur han hoppas på en framtid.
Ibland känns ens egna så kallade problem rätt futtiga.
Men Gud, jag ryser. Fy fan!! Snacka om perspektiv. Fattar inte hur starka människor är, och hur grym världen är. Helt ofattbart.
SvaraRadera