En militariserad stad

Idag tillsätts Colombias nye president, Juan Manuel Santos, med pompa och ståt i en stor ceremoni på torget i centrum, inte alltför långt ifrån där vi bor.

Med en osedvanligt pricksäker känsla för tajming hade jag idag tänkt uträtta tre saker:

• Hämta möblerna vi beställt, skrivbordet och sängborden*
• Ersätta en av pappas försvunna geocachar
• Framkalla några kort som jag lovat för flera veckor sedan att skicka till farmor

Jag verkar ha glömt bort hur det funkar i landet jag valt att bosätta mig i. För är det något de är bra på, militärerna och poliserna här i landet, så är det säkerhetspådrag.

Så möblerna gick inte att hämta, för idag får inga lastfordon köra i staden. Och geocachen och korten, som var ärenden här alldeles intill, var omöjliga att uträtta. Sedan tidigt i morse har militärhelikoptrar cirklat runt ovanför våra huvuden, och så fort jag klev ut på gatan såg jag poliser, militärer och skottsäkra bilar med tonade rutor i vartenda gathörn. Och allt var stängt, såklart, inklusive parken där cachen ska gömmas.

Det verkar som att ärendena får skjutas upp till en normalare dag.

* Jo, vi skulle ha hämtat dem för en vecka sedan. Men försäljaren hade glömt bort att målarfärgen (poly-nånting) till sängborden tar extra lång tid att torka, så förra helgen var de inte klara. Tålamod är en dygd, särskilt i Colombia.