Granadilla

En av Colombias allra bästa egenskaper, enligt min personliga åsikt, är att det är ett paradis i fruktväg. Här finns ALLA frukter och lite till, och det är billigt som attan.

En av mina absoluta favoritfrukter är granadilla. Det är en frukt ungefär i storlek med ett lagom stort äpple, gul och hård på utsidan och söt och ljuvlig på insidan.

Man öppnar lämpligast skalet genom att knacka det mot närmsta bordskant eller huvud och sen kan man förtära innehållet med gaffel (min teknik), sked eller sörpling.

Inuti är granadillan fylld med små kärnor i ett slags slem (ja, det inser jag ju inte låter så värst aptitretande, men det är en jättegod frukt, jag lovar) som smakar sött.

Någon enstaka gång har jag sett granadilla i Sverige, i välsorterade exotiska fruktdiskar, till helt hutlösa priser. Ska man lägga halva sin förmögenhet på en frukt så är det ju bra om man lyckas inhandla ett bra exemplar. Hur vet man om en granadilla är bra? Först och främst, inga missfärgningar på skalet, den ska vara helgul eller orangegul, men inte med några fläckar. Sen får man väga den i handen, den ska kännas så tung som möjligt. Har den missfärgningar på skalet och/eller känns som en lättviktare är den förmodligen övermogen och då börjar slemmet torka ut och försvinna (och det är själva det som är den söta goda smaken) och kärnorna bli hårda och obehagliga att tugga på.

Då kan man lika gärna lägga sin förmögenhet på något annat. En resa till Colombia, till exempel. Här kan man alltid få tag på färsk granadilla.