Den här veckan har jag varit på mina första läkarbesök i Colombia – gratis kontroll som tack och välkommen till sjukförsäkringen –, om man bortser från akutbesöket och återkontrollen hos ögondoktorn när jag blev rånad.
Sjukvården i Colombia är både jättebra och helt katastrofal på samma gång. Jättebra om du har pengar. Katastrofal som system och om du inte har råd att betala för en privat sjukförsäkring.
Den allmänna sjukvården är ytterst begränsad, och är inte till för alla. Den har du i princip bara tillgång till om du tillhör estrato ett eller två (det vill säga de allra fattigaste nivåerna av Colombias sex officiella samhällsskikt). Och även då är det inte automatiskt, utan du måste vara registrerad i systemet och ha ett patientkort.
Alla andra tillhör i teorin en EPS som är ett slags halvprivat sjukvårdssystem. EPS-försäkringen har man genom jobbet där det varje månad dras en procentsats från lönen till sjukförsäkringen. Har du inget jobb? Ja, då får du betala EPS-avgiften varje månad själv bäst du kan. Har du inte råd att betala? Ja, då står du oförsäkrad och har ingen tillgång alls till sjukvård. Då är sjukhusen bara skyldiga att ta emot dig om det handlar om ett akut livshotande tillstånd (och även då skickar ofta de privata sjukhusen iväg folk någon annanstans). Sen blir du skuldsatt och får betala.
Har man råd kan man betala en privat sjukförsäkring utöver sin obligatoriska EPS. Det gör Oscar och jag sedan augusti och skillnaden är enorm. Medan man i EPS-systemet måste genomgå en halv miljard byråkratiska processer för att lyckas komma till en allmänläkare, ringer man i det helprivata sjukvårdssystemet bara och bokar en tid med vilken specialistläkare som helst.
Det skär i hjärtat att betala en privat sjukförsäkring. Det går emot precis alla principer jag står för och försvarar. Men det känns också nödvändigt, tyvärr, för det är så systemet funkar. För jo, man kan få okej vård via sin EPS, men okej känns inte tillräckligt. Jag kände mig inte överhuvudtaget lockad av en framtida barnfödsel i en sal tillsammans med sisådär 20 andra pågående förlossningar, där Oscar får sitta och vänta i korridoren. För ska pappan få vara med på förlossningen måste man ha ett eget rum, och det får man bara via den privata sjukförsäkringen.
Så nu betalar vi varje månad nästan 800 kronor för oss båda, utöver de 450 kronor som dras från lönen till den obligatoriska EPSen. Det var den absolut billigaste planen vi kunde få tag på, och de allra bästa sjukhusen täcks inte av den. I den dyraste ingick spa och gym till sjukhusvistelserna, och 1000 kronor om dagen i ersättning för inkomstbortfall för varje dag man är sjukskriven.
Men Oscar får i alla fall vara med på förlossningen i vår billiga plan.
PS Jag märker nu att det verkar som att det är barnalstrande på gång. Så är inte fallet. Men man måste ha varit försäkrad i minst 11 månader innan förlossningen innan den täcks av försäkringen. Så vi är bara ute i god tid. För eventuella framtida planer.
Mitt jobb betalar extra sjukförsäkring för mig. Måste erkänna att jag är glad för det. Svenska sjukvården funkar utmärkt - så länge du inte behöver den. Om det inte är livshotande, kan du behöva vänta såpass länge att åkomman blir livshotande och det tycker jag är skitläskigt. Det har hänt x antal personer i min närhet. Alltså - vill du få operation så fort som möjligt = ha privat sjukvård. Hemskt att det ska behöva vara så att bara de rika har råd, som i Colombia, men jag skulle också köpa extra försäkring om jag bodde där och om jag kunde.
SvaraRadera