Lyckan i det lilla

Vissa saker märker man inte att man uppskattar förrän man är utan dem. Varmt vatten i kranen, till exempel.

Jag råkar nämligen tycka om att duscha varmt, sådär så att huden är alldeles röd när man kliver ut ur duschen. Kalldusch är rena tortyren, oavsett hur varmt det är i luften, men alldeles särskilt i Bogotás gråkalla klimat. Döm om min bestörtning i onsdags förra veckan när det helt plötsligt en dag inte längre kommer något varmt vatten ur duschen.

Det visade sig bero på en gasläcka som måste lagas och medan de lagade den måste varmvattenberedaren stängas av.

Jag gillar för det mesta Colombias avslappnade mañana-attityd, att det liksom inte är så mycket stress och hets med allt. Men ibland är det extremt frustrerande, till exempel när ens tillgång till en varm dusch beror på att folk tar itu med lagningen så snabbt och effektivt som möjligt. Vilket inte sker här. För nej, de upptäcker felet på tisdag kväll, men först ska offerter tas in, hela onsdagen. Sen lagas det torsdag-fredag. Sen upptäcker de ett annat fel på lördagen, men hinner inte laga det. Sen är det ju ledig dag på söndagen. På måndagen inser de att det behövs en reservdel som måste beställas från Medellín, det tar "några dagar". Tisdag är helgdag. Onsdag och torsdag går, tydligen ska reservdelen komma på torsdagen, men det gjorde den inte, och så kan det ju gå.

På fredagseftermiddagen, det vill säga efter en och en halv vecka utan varm dusch, får jag äntligen ett magiskt sms från vår inneboende David:

Vi har varmt vatten igen!!

Lyckan i en varm dusch, alltså. Som tur är råkar jag ha världens bäste pojkvän, som varje morgon värmer vatten i en hink, ställer sig på toalettstolen och långsamt häller en stråle vatten över mig, så att jag ska få nästan som en varm dusch ändå. Kärlek.

Men nu ska jag svida om till träningsstass, gå ner till husets gym, och sen ska jag ta en lååång varm dusch. Äntligen.