Julsjukstuga

När vi hämtade julgranen i måndags var Gael lite hängig och i tisdags två dagar före julafton vaknade han med feber. Sedan dess har någon slags julinfluensa gått i vågor mellan oss i familjen, och jag pendlade mellan 38 och 39 graders feber hela juldagen och annandagen. Oscar är den som har klarat sig bäst, men han är egentligen inte frisk han heller, bara att han inte (hittills) har legat däckad i feber någon dag. Vi hostar och snörvlar mer eller mindre allihopa.

Så himla typiskt. Vi har inte varit sjuka alls  under hela terminen. Inte ens förskolebarnet i familjen. Två gånger har de ringt och vi har fått hämta upp honom efter lunch för att han har verkat hängig, men efter att ha fått vila upp sig hemma så har han varit pigg som en mört igen.

Men nu, när vi har en tre veckor lång julledighet ihop så kom det alltså. Vi fick ställa in juldagslunchen med farmor och annandagslunchen med mormor och fikat med vännerna som var uppe i Umeå över jul. Vi får se hur det blir med min födelsedag på onsdag. Och nyårsafton.

Julafton lyckades vi i alla fall vara relativt pigga på, med tanke på omständigheterna. Men det var en skör tråd energin och tålamodet hängde på. Såhär såg det ut i alla fall:

Till frukost fick Gael krossa pepparkakstraktorn. Äntligen gick det att krossa den på ett vettigt sätt - i Bogotá är luftfuktigheten mycket högre än här och gör att pepparkakorna blir lite sega och mjuka, och krasar inte särskilt bra.

Sedan åt vi fantastiskt julbord ute i Skeppsvik och efter det bar det av hem till mina föräldrar. Dit kom till sist jultomten. Mycket spännande.

Och tja, ungefär efter det tog energin slut. Nya tag nästa år.

Juldoften

Efter åratal av plastgran i Colombia hade jag nästan glömt hur jul doftar, för mig. Förutom glögg och pepparkakor och lussekatter som också är dofter som hör julen till.

Men i förrgår gick vi ut i skogen och högg oss en gran och nu doftar det jul på riktigt i hela huset, på det viset som det ska.

Doftminnet måste vara det starkaste minnet.

Miss-missen

Förra året vann Colombia Miss Universum-titeln efter nästan ett halvsekel. Igår kväll avgjordes årets tävling och Colombia utropades till vinnare igen. För andra gången i tävlingens historia skulle kronan överlämnas till en representant från samma land. Det har bara ärkerivalen (i dessa sammanhang) Venezuela gjort tidigare.

I två minuter och 32 sekunder hann Ariadna Gutiérrez gå omkring på scenen och fira med kronan och bandet på innan programledaren Steve Harvey kom upp på scenen och meddelade att han läst fel på kortet. Det var egentligen Filippinerna som vunnit.

Så Colombias kandidat fick ta av sig kronan igen, och lämna tillbaka bandet, och allt lämnades över till miss Filippinerna som fick fira istället. Allt i direktsänd TV. Det är en ganska plågsam scen att se.

I Sverige hade detta kanske gått ganska obemärkt förbi, men RASERIET detta har utlöst i Colombia, ett land som tar skönhetstävlingar på allra största allvar, är inte nådigt. Konspirationsteorierna flödar, och näthatet mot Steve Harvey likaså.

Som för att strå lite salt i såren lyckades han sedan i all hast publicera en tweet där han ber om ursäkt, men lyckas stava fel på båda länderna.

(Colombia stavas med O. Som ni väl alla vet.)

Den raderades ganska snabbt och ersattes med en rättad version. Men jag skulle verkligen inte vilja vara i hans skor just nu.

Vill man vara fin så får man... betala?

En av de vanligaste frågorna jag brukar få om Colombia är kring prisnivån. Jag har skrivit lite om det i tidigare inlägg, till exempel här, här, här, här och här. Generellt är det lite billigare i Colombia (och med Colombia menar jag egentligen framför allt Bogotá) än i Sverige men det är inte jättestora prisskillnader på allt.

Största prisskillnaderna mellan Colombia och Sverige finns (förutom på frukt, såklart) på allt som innebär att du betalar för att en person utför någon form av tjänst eller service. Till exempel taxi, restauranger, städhjälp eller frisörer. Det beror såklart på att Colombia är ett brutalt klassamhälle där människors tid och arbete värderas otroligt olika och löneskillnaderna är enorma.

Sista veckan innan jag skulle resa till Sverige rände jag runt stan för att fixa diverse byråkratiska processer, och så passade jag på att klippa håret. Jag tänkte att det var lika bra att göra det då så slapp jag fundera över det på ett tag när jag precis kommit till Sverige och skulle ha tusen andra grejer att styra upp.

Jag slank in på en frisörsalong i snofsiga kvarteren i Bogotá eftersom jag var där och fixade med lite byråkrati och inte hade tid att sätta mig i Bogotás trafikstockningar för att ta mig någon annanstans. Jag minns att jag höll på att ramla baklänges när jag skulle betala och det kostade HUNDRAFEMTIO kronor. Så dyrt hade jag aldrig knappt hört talas om att någon klippt sig.

Idag gick jag för första gången sedan jag kom hit till en frisör i Sverige.

Vi kan väl säga såhär, jag hånskrattade lite inombords åt min chock över den hutlöst dyra frisören i Bogotá när jag betalade frisörbesöket i Sverige.

Nåja, det blev snyggt i alla fall.

Bloggvänskaper

Det absolut bästa de senaste drygt fem årens bloggande har gett mig är människorna. Alla de fina personer som kommit in i mitt liv, tack vare bloggen.

Som Julia när vi bodde i Colombia, eller utlandssvenskar på andra håll som Johanna i Berlin som skickade lite kärlek via hennes man piloten.

I Sverige har jag en lång lista på bloggvänner som känns som kompisar fast vi aldrig träffats annat än framför datorn. En sådan är Mirijam, och när jag var i Malmö med jobbet för ett tag sedan passade vi på att ses. Hon beskriver det redan så bra, så in och läs. Precis så, bara "hej, ska vi hänga? Okej, vi kan käka lite middag och natta barnen ihop". Som om vi känt varandra mycket längre än att aldrig någonsin ha träffats förr.

Mirijam, jag och Stefan (aka hunden med ett eget instagramkonto)

Det är kanske det mest positiva med att resa så mycket i jobbet, att få chansen att passa på att träffa alla de där människorna*. "På riktigt", det vill säga.

Jag vet inte hur länge till den här bloggen överlever, men oavsett det så hoppas jag att människorna stannar kvar i mitt liv mycket längre efter det.

-----
* Johanna, Sofia, Maria, jag vet, jag var i Göteborg för ungefär en månad sedan, och SÅKLART vill jag ses, men då hade jag inte, till skillnad från den här gången, någon ledig kväll att hänga på. Nästa gång, lovar!

Noche de velitas

Igår var det velitas i Colombia. Jag har skrivit om den förr, den första högtiden som inleder julen i Colombia (2010, 2011 och 2013).

Velitas är ingen stor grej, egentligen. Inte på det viset att man nödvändigtvis samlas med familj och vänner, till skillnad från novenas, utan man kan också helt lugnt och stillsamt hänga upp eller ställa ut sina egna ljus på bron till sitt eget hus, eller på trottoaren utanför.

Själva grejen är ju att det ändå blir stämningsfullt när hela kvarteren fylls med levande ljus.

Det blir inte samma sak här. Vi gick ut på bron och ställde ut några ljus, värmeljus som vi ställt i glasburkar för att försöka att inte få dem att slockna i den hårda blåsten, men vi var ju såklart det enda huset i området (eller i stan?) som hade några ljus ute just den här kvällen.

När vi bodde i Colombia var jag noga med vissa svenska traditioner, speciellt kring jul som jag älskar. Nu vill jag istället föra vidare de colombianska traditionerna till Gael. Mest jag, faktiskt, Oscar är inte alls lika traditionsintresserad, varken av colombianska eller svenska sådana. Jag vill att Gael ska känna att han har både svenska och colombianska rötter, och att velitas ska vara en lika självklar del av julen för honom som lucia.

Men det är svårt, för velitas blir ju inte samma sak när vi ställer ut tre värmeljus på bron. Och att ordna novena för oss själva, nej. Då försvinner hela behållningen, och vi kommer inte att sitta hemma och läsa böner till Jungfru Maria och sjunga för att Jesus ska komma till våra själar. Kommer ju aldrig att hända.

Andra traditioner? Kanske blir det buñuelos eller natilla på julbordet. Kanske fixar vi gula kalsonger och druvor till nyårsafton.

Vi pratar en del om det där. Förutom språket, och att resa ibland till Colombia - om vi stannar i Sverige, hur får vi Gael att känna att Colombia är lika mycket hans hemland? Vi landar ofta i musiken. Musiken och dansen är det som Oscar känner skulle ge Gael en samhörighet med sina colombianska rötter. Vi kanske får spela lite mer rytmer härhemma nu i december.

Hur gör ni andra som uppfostrar barn i flerkulturella familjer?

Det okända kändissverige

Även om jag under åren utomlands följt med rätt bra i svensk politik så blir det så väldigt tydligt att jag inte bott i Sverige på nästan ett decennium är när det kommer till kändisar och underhållning. Det området består bara av ett enda stort kunskapsglapp hos mig.

Glappet har lett till en del aha-upplevelser de senaste månaderna, av typen va? Har Melodifestivalen deltävlingar nuförtiden?

Men framför allt leder det till att jag mest står som ett frågetecken när TV-program eller kändisar nämns. Jag såg Let's Dance någon gång när jag precis hade kommit, men det blev rätt meningslöst när jag med undantag för Ingemar Stenmark inte visste vem som var kändisen och vem som var dansaren.

Jag har aldrig sett Historieätarna, men konceptet för årets julkalender tycker jag är fantastiskt. Och genomförandet också, förutom den där dryga Erik. Vem ÄR den människan? Ingen aning.

Fram till ungefär i förrgår hade jag hittills inte riktigt känt att jag just missat något alls.

Men då, då var jag på spelning med Emil Jensen som jag aldrig hört förut. Åh ♥

En helg i Stockholm och Uppsala

Förra helgen trotsade vi förhöjt terrorhot och allt möjligt annat och åkte söderut över helgen, bara Oscar och jag.

Himla fint var det, att få tu-man-hand-tid en hel helg. Vi hann med en massa också, utan att vi haft särskilt mycket planerat sedan innan. Vi gick på Fotografiska på fredagen (å vad Där barnen sover fick mig att gråta - se den om ni har möjlighet!), och sen gick vi ut och åt. Vi efterlyste middagssällskap på Facebook sisådär halv fem på kvällen för att gå ut och äta två timmar senare, och det gick! Ibland går det att planera med colombiansk framförhållning, även i Sverige.

En annan (colombiansk) kompis svarade att "jag kan inte komma för jag fyller år idag - men kom förbi på min födelsedagsfest efter middagen!". Så det gjorde vi, och kom inte tillbaka till hotellet förrän efter midnatt.

Såhär snygga var vi på festen - på uppmaningen "gör ert bästa duckface". Vi kanske behöver öva på det litegrann.

Lördagen innehöll förmiddagskaffe hos lillebror ute i Bandhagen, och lunch med vänner hos finaste Kristina, innan vi hoppade på Uppsala-pendeln på eftermiddagen. Den enda planen vi egentligen hade haft med helgen var Bobunk.

Denna fantastiska helgdag den tredje lördagen i november som (åter)uppstod för sisådär femton år sedan efter ett avsnitt av Sabrina - Tonårshäxan. Hon trollade bort julen av misstag och när hon beklagar sig för katten Salem får hon svaret att det var precis det som hände med Bobunk.

På den vägen är det. Eftersom ingen mer än katten Salem längre mindes hur Bobunk gick till uppstod nya traditioner. De flesta kretsar kring mat, och särskilt på den tiden när Bobunk-firarna bestod av närmare 100% studenter istället för som nu femton år senare närmare 50% småbarn, kring alkohol.

Givna inslag på Bobunk är bobunkbäret (en vodkafylld vattenmelon), kattbrödet (ett kattformat bröd som bryts under sjungandet av bobunksången), falafelfrossa, en blå hink (den som blir full först och begagnar sig av hinken föräras årets bobunkt-shirt, händer dock aldrig nuförtiden), lustiga hattar och läsandet av bobunkevangeliet (dvs manuset från Sabrina-avsnittet, som kan ersättas av en visning av själva avsnittet).

Vissa traditioner har tillkommit på den tiden folk fortfarande blev fulla på Bobunk, t.ex. den att äta bobunkbäret med senap. Oscar gick in för traditionen med hull och hår:

Sov och söndagsbrunchade gjorde vi hos några vänner innan vi reste hem till ett snöklätt Umeå igen på söndag eftermiddag.

Så himla fin helg.

Angående förra inlägget som inte längre finns kvar

Jag plockade bort det jag skrev igår. För de som inte hann se det, så skrev jag det i affekt efter regeringens beslut att i princip stänga gränserna och spola ner asylrätten i toaletten.

Hade jag faktiskt skrivit något innehåll, annat än att jag var arg och besviken, så hade jag låtit det stå kvar.

Men nu stod det ju egentligen inget av värde och då pallar jag faktiskt inte. Jag pallar inte en massa kommentarer, som är anonyma, flera på rad som är längre än ett blogginlägg, som tycker att jag borde utbilda mig i frågan, som skriver flyktingar inom citationstecken - "flyktingar" - och som länkar till artiklar som handlar om våldtäktsstatistik, om hur asylsökande inte alls är högutbildade utan i själva verket fattiga ute efter att leva på välfärdssystemet, och hur "svenskar" kommer att bli en minoritet i Sverige i framtiden.

Nej, tack.

Det här är inget forum för det och jag pallar inte just nu att "ta diskussionen", och ni anonyma får använda någon annan plattform.

Varför var det ett dåligt beslut och hur skulle det kunna göras annorlunda? Till exempel såhär:
Är gränsen verkligen nådd? Här är några förslag vi inte testade innan gränsen stängdes
Regeringen sparkar på de som redan ligger
Skammens dag
Rikare än någonsin. Men Europa tror sig inte längre ha råd att minnas
Migrationsforskaren: Sverige kommer att stänga gränsen
Öppet brev till MP: Vad ska vi med er till?
Att erbjuda flyktingar skydd är allra viktigast (till och med Centerpartiet!)
Vad var det vi sa! Och andra lögner som är populära just nu

Gaels rum

Den går inte snabbt, den här rundturen i vårt hem som började med köket och fortsatte med vårt sovrum, men här kommer i alla fall nästa del. Gaels rum.

Det är inte vi som valt tapeterna i lägenheten, och inte heller vi som valt att det ska vara fondväggar i alla rum. Men det är ju en hyreslägenhet som vi väl inte ska bo i för evigt, och inte är så sugna på att investera en massa i därför, så det får vara som det är.

Förutom i Gaels rum, där gick faktiskt gränsen vid Världens Fulaste Fondtapet, någon slags mörk himla grafisk skog? Svart på ganska mörkt grått. Spräckligt och fult. Där fick fixar-pappa rycka in och vi tapetserade över den med en billig och neutral tapet från Rusta, en sån som hyresvärden väl inte kan ha några framtida anmärkningar på.

Bokhyllorna är vanliga Billys som jag målade bakstycket gult.

Resultatet blev ett mycket ljusare rum, som ser ut som bilden ovan när man kommer in genom dörren.

Vrider man sig sen lite till höger så ser man sängen och garderoben. Det är ett väldigt svårmöblerat rum, det är så långsmalt att det liksom inte går att placera möblerna på något annat sätt än längs med långväggarna.

Ser man istället rummet från sängen så ser det ut såhär. Mer än så är det inte.

Den där läshörnan har jag gjort av en sänghimmel, och så sydde jag in en ljusslinga inuti den för att ha lite mysbelysning på kvällen. Eller tja, typ dygnet runt vid den här tiden på året.

Och ni fattar väl såklart att jag tagit bilderna en dag när vi just har städat rummet och Gael fortfarande inte satt sin fot över tröskeln efter städningen? Annars ser det ju såklart aldrig någonsin såhär städat och organiserat ut. Naturligtvis.